Maria Brander
”It’s raining men”-auran brukar vila väldigt stark över Melodifestivalen, men inte kan det varit det här som någon hade tänkt sig? Att bara män skulle gå vidare i tävlingen?
Tävlingsproducent Karin Gunnarsson måste ha suttit och långsamt börjat sjuda inombords, när resultatet kom och visade sig vara rena rama könssegregationen: På förlorarsidan – enbart damer. På vinnarsidan – enbart herrar.
Tanken var ju att Melodifestivalen skulle bli mer jämställd, och långsamt tycks man ha rört sig ditåt – inte minst i fjol när The Mamas blev första kvinnliga vinnaren på sex år. Så i våras bestämde sig SVT för att sticka ut hakan lite genom att först kräva minst en kvinnlig upphovsperson bakom alla låtar, vilket sen modifierades till ett slags blygsammare mål.
Det har väl gått sådär, och av totalt 73, så är 21 upphovspersoner i år kvinnor, vilket ändå känns rätt väntat i jämförelse med kvällens resultat.
Jag kan faktiskt inte helt förstå varför inte en enda kvinna gick vidare. Var det slumpen? Men slumpen är en dålig förklaring när det handlar om strukturer och mönster som återkommer gång på gång i den här ännu så mansdominerade tävlingen.
Hade kvinnorna jättemycket sämre låtar? Nä, verkligen inte. Allt handlar förstås om tycke och smak. Men i min bok hade Nathalie Brydolf låten med störst ESC-potential.
Jessica Andersson hade garanterat de mest spektakulära kläderna, och även om Kadiatous sånginsats sviktade, så hade hon den modernaste låten.
Men det är klart att i tider av kris så dras vi ju gärna till etablerade auktoriteter, som tenderar att vara män. Det senaste året har verkligen gett ett uppsving för pondusen hos herrar som Anders Tegnell och Stefan Löfven, och i just det här sammanhanget gick det väl inte att tänka sig något tryggare än Danny Saucedo och Arvingarna. Glada och okomplicerade var de också, åtminstone de bidrag som gick direkt till finalen.
Samtidigt anade jag redan på förhand att det lättsamma och den lite bakåtsträvande nostalgin skulle gå segrande ur deltävlingen. Med andra ord tradition och humor – sådant som vi ännu förknippar med män
Nu är hårdrocksgruppen Lillasyster det närmaste vi kommer kvinnligt avancemang i Melodifestivalen 2021. Och det känns förstås som ett slags dåligt skämt.