Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Brander

Som jag saknar hur P3 en gång styrde ens liv

Sverigesradio P3 kommer att lägga ner nästan samtliga program
Maria Brander minns tiden med Håkan Hellström på Tracklistan. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON GT/EXPRESSEN
The Ark - ett annat favoritband från P3:s guldålder. Foto: SVEN LINDWALL

Som jag kommer att sakna P3 som det en gång var, och hur det styrde ens liv med ”Trackslistan” och ”Hassan”.

Men blotta tanken på traditionell linjär radiokanal för unga känns idag som en anakronism, och förändringen av P3 är minst sagt på tiden.

I mitt barndomshem stod där alltid en kassettbandspelare i köket, som skvalade av ”Svensktoppen” och ”Ring så spelar vi”. Så ljöd ljudmattan ända tills jag en dag stängde in mig på mitt tonårsrum med en egen apparat inställd på ”Tracks” och P3 Humor.

Som vuxen äger jag ingen vanlig radio, och jag inser att mina gamla berättelser om att trycka ”record” på bandspelaren i rättan tid, låter för dagens tonårsöron, som för mina när föräldrarna drog nostalgiska anekdoter om att ratta in Radio Luxembourg bara för att överhuvudtaget få höra David Bowies senaste.

Tiden går vidare, och P3 har egentligen bara varit inriktad på unga lyssnare sen 1993, då kanalen bytte profil efter att tidigare ha sänt bredare underhållning. I den tidens medieklimat kändes det bara logiskt. Med nystartade reklamkanaler i både radio och tv var det linjära formatet fortfarande något av det coolaste man kunde tänka sig, och 1992 blev den unga medvetna tv-publiken med egen tv-kanal i och med ZTV.

Också för P3 blev åren under nittiotalet och det tidiga 00-talet ett slags guldålder. På Trackslistan kunde man sitta och vänta på sina favoritlåtar med Kent, Håkan Hellström och The Ark, samtidigt som P3 Humor skapade blivande humorklassiker. Inom ramen för ”Hassan” började Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Henrik Schyffert med flera göra sin busringningar redan 1993. De skämtade om ”10 000 tyska bögar” och ”glömde ett starkt verb på bussen”. I början på 00-talet fick vi sen ”Roll on” med Mia och Klara, där numera odödliga humorkaraktärer som Gulletussan och Tabita först såg dagens ljus.

Som jag saknar den här tiden då allt vasst och modernt gick att hitta på ett och samma ställe, bara man lät radion stå på. Men på senare år har P3 inte alls satt samma avtryck, och jag har nästan svårt att komma på något mer program än ”Morgonpasset”.

Under året har det också rapporterats om kanalens katastrofsiffror. I februari berättade exempelvis Mediepodden om hur kanalen tappat 38 procent av lyssnarna sen 2015. 

Inte konstigt alls egentligen. ZTV lades ned helt 2010, och kändes redan då helt passé. Att i dagens medieklimat göra linjär radio med fingertoppskänsla riktad mot segmentet 15-35 år, känns ju ungefär lika underligt som att envetet försöka kränga cd-album till samma målgrupp.

Dagens barn som snart är tonåringar är nog så uppvuxna med streaming och on demand att många nog knappt ens förstår hur traditionella radio- och tv-sändningar funkar.

Ur det perspektivet borde P3 egentligen försetts med en ny inriktning redan för flera år sen. Inte för att det inte längre går att nå de unga, utan för att det inte går att nå dem på det här sättet.