Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Snälla ”Idol” – vaska inte bort era deltagare

”När jag surfar genom mina flöden ser jag senare års lovande deltagare, och kan knappt placera dem längre”, skriver Maria Brander.
Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
Om det inte kommer kreativa nödlösningar har vi nog glömt vilka Caspar och de andra är lagom till Melodifestivalen, skriver Maria Brander.
Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL
För några veckor sen fick Ella historiskt den mytomspunna livbojen och räddades kvar i ”Idol”.
Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL

Artistverklighetens köld är hård, och lär inte få ”Idol”-stjärnorna att gnistra och glimma.

Synd just i år. Då många är så bra. 

De förtjänar alla en livboj. Och då syftar jag inte på den där låtsasvarianten som Pär Lernström redan tjatat sönder.

Det var för några veckor sen som Ella historiskt tilldelades den mytomspunna livbojen och räddades kvar i ”Idol” för ännu ett tag. ”Äntligen”, jublade jag i mitt inre. Mest för att det här eviga ältandet av ett potentiellt extraliv i tävlingen har känts så fruktansvärt enformigt. 

Inte minst i dessa dagar. Herregud, var betyder lite mer tid i ”Idols” trygga famn när hela världen praktiskt taget står i brand? Vi lever alla mitt i en pandemi. Artister har nästan inga jobb längre. 

Kan ingen komma på den briljanta idén att faktiskt kasta in en riktig livboj i leken? En med verklig betydelse.

Konceptet är egentligen inte ens nytt. Det har länge existerat ”Idol”-turnéer i någon form, och för den som inte tycker att gig på köpcenter är så mycket att skryta om i artist-cv:t, så bidrog TV4 förra året med ännu ett ess i leken: Vinnaren skulle få inviga den stora musikfestivalen Lollapalooza. 

Nu blev det inte så. För ja, ni vet, corona. Men tanken var faktiskt väldigt god, som ett sätt att förlänga ”Idol”-vinnarens karriär bortom det sedvanligt snabbproducerade (och snabbglömda) debutalbumet.

I samma anda önskar jag mig nu att TV4 inte vaskar alla de talanger de faktiskt har skakat fram. Det går så fort i den här världen. Kvällens tema tog oss tillbaka till idolernas första steg i tävlingen. Det är egentligen bara en ögonblinkning bort. 

Blinka igen, så är allt slut. Om en månad släcks det där varma ”Idol”-fönstret med det berusande rampljuset. I vissa fall för gott. När jag surfar genom mina flöden ser jag senare års lovande deltagare, och kan knappt placera dem längre. 

Alla har liksom bleknat bort, och de lär göra det fortare än någonsin i dagens nedstängda kulturliv.

Ändå borde det faktiskt inte vara särskilt svårt för produktionen att ihop med skivbolaget tänka ut någon form av coronaanpassad underhållning som kan förlänga idolernas karriärer. Artister och arrangörer har kommit på kreativa nödlösningar sen i våras nu.

För om de inte gör det, då har vi nog glömt vilka Caspar och de andra är lagom till Melodifestivalen. Ibland kan det förstås hända att vi famlar i minnet: Fanns det inte någon originell blond kille som sjöng ”Hallelujah” i ”Idol”, så man fick gåshud? Vad hände med honom?

Så många känslosamma fredagar, och så resulterar de i ingenting. Om inte TV4 börjar pumpa syre i livbojen vill säga.

Nikki Amini: ”Jag fick rysningar”.