Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Så sexualiserar Hollywood sina kvinnliga rollfigurer

Skådespelaren Gal Gadot ska enligt uppgifter ha vägrat spela in scener som hon tyckte sexualiserar Wonder woman.
Foto: Courtesy of Warner Bros. Pictures ¿ &amp
”Wonder woman.”
Foto: Courtesy of Warner Bros. Pictures ¿ &amp / © 2020 Warner Bros. Entertainment Inc. All Rights

Regissören Patty Jenkins vägrade ta med en massvåldtäkt i ”Wonder woman” eftersom hon inte ville göra sina rollfigurer till offer.

Det kan tyckas som en liten detalj, om det inte vore för att Hollywood än i dag har stora svårigheter med hur de sexualiserar och porträtterar sina kvinnliga superhjältar.

Den universella kvinnliga rädslan för att gå hem ensam i mörkret löper som en röd tråd genom ”Wonder woman 1984”: Männen slänger ur sig kommentarer, trakasserar och antastar som om de ägde världen, vilket till slut får åtminstone en rollfigur att förvandlas till en ond hämnerska. Det är inte utan att man förstår henne.

Men när journalister frågat regissören Patty Jenkins om hon särskilt velat lyfta sexismen i samhället, så har hon svarat nej. Det är ju bara så här vardagen ser ut för kvinnor, tycks hon mena.

Samtidigt har Jenkins faktiskt varit extremt noga med att anlägga rätt ton och slåss för sin kreativa frihet i sina filmer. Det tog tio år innan hon till slut accepterade upplägget för den första ”Wonder woman”-filmen, och det efter en hel del förhandling. Tidigare har vi fått veta att hon bland annat ville ha en ljusare och med godhjärtad känsla, men lagom inför den svenska premiären så har skådespelaren Connie Nielsen även avslöjat hur Jenkins krävde att den tänkta mörka bakgrundshistorien skulle strykas. Hon gick helt enkelt inte med på att amazonernas krigiskhet skulle uppstått ur ett trauma som inkluderade massvåldtäkt, och ville att de skulle definieras som modiga hjältar i stället för offer.

Det har hon förmodligen en stark poäng med. Något som slår en, inte minst nu, när inspelningen av ”Justice league” har återaktualiserats. Den är känd inte bara för att Zack Snyder lämnade projektet, utan för att hans efterträdare Joss Whedon senare kom att utredas av Warner för att betett sig kränkande på arbetsplatsen. Gal Gadot har tidigare sagt att hon har haft ”sina egna upplevelser” med regissören (och de var inte bra), och enligt uppgifter ska hon bland annat ha vägrat spela in scener som hon tyckte sexualiserade Wonder woman.

När jag själv växte upp var prinsessan Leia det närmaste vi kom ett slags kvinnlig superhjälte. Även om hon stundtals porträtterades fastkedjad i gyllene bikini. Dagens tjejer har betydligt mer att välja på. Ur det perspektivet är det lite deprimerande att det tycks pågå en daglig kamp i Hollywood för att den kvinnliga superhjälten faktiskt ska få utstråla styrka i stället för att reduceras till ett objekt. 

”Wonder Woman 1984” har premiär på HBO Nordic 26/3.

"Wonder woman" starkaste kortet i DC Comics-familjen

WONDER WOMAN 1984

USA. Av Patty Jenkins. Med Gal Gadot, Chris Pine, Kristen Wiig, Pedro Pascal, Robin Wright, Connie Nielsen. Längd: 2:31.


Uppföljaren till ”Wonder woman” är inte direkt rädd för att bli politisk. Inte när skurken är en affärsman och tillika tv-stjärna med märklig frisyr och ett surrealistiskt storhetsvansinne. Pedro Pascal (”The Mandalorian”) uträttar här storverk i blond peruk och otymplig åttiotalskosym, men annars är det förstås kvinnokraften som dominerar.

Liksom i den första filmen så finns här är en fullkomligt hisnande öppningsscen från amazonernas Themyscira, där den unga halvgudinnan Diana tävlar i ett slags olympiska spel mot de vuxna kvinnorna. Tävlingsbanan är som lyxversionen av TV4:s gamla underhållningsprogram ”Gladiatorerna”, och de olika utmaningarna får de faktiskt att spritta i de mer akrobatiska delarna av barnasinnet. Men Lilla Diana använder inte bara sin styrka, utan sin list, och får sig sedan en läxa serverad: Det är ärlighet som varar längst – inte lögner.

En visdom hon senare kommer att få nytta av i ett Washington DC anno 1984, som kryllar av både lockande shoppinggallerior och reklamfilmsskärmar. 

Här lever Diana ett stilla och ensamt liv som expert på Smithsonian museum, samtidigt som hon i hemlighet extraknäcker som Wonder woman. Men när en önskesten fylld av frestelser, plötsligt landar på hennes skrivbord, blir det snabbt läge att uppgradera beredskapsnivån. Inte minst när stenen hamnar i orätta händer.

Nya ”Wonder woman” är lite för lång, lite för rörig och stundtals lite för fånig. Trots det framstår filmserien fortfarande som det starkaste kortet i DC Comics-familjen. Regissören Patty Jenkins agerar på många sätt rakt emot Zack Snyders gravallvarliga universum och fyller istället sin film med godhjärtad, värme, humor och effekter med en befriande analog känsla.


Åttiotalets oskuldsfullhet och kitschiga färgskala landar rätt i tiden, och när Wonder woman far fram med sitt gyllene lasso är det som att se en drottning dansa i neon.

SE OCKSÅ: Skådespelaren om sin karaktär: ”Står för mycket jag inte gör”