Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

TV4 firar med att slå rekord i nödlösningar

Petra Marklund tolkade Orups låt ”Som isarna när det blir vår” i TV4:s Så mycket bättre.
Foto: OLLE SPORRONG

”Så mycket bättre” firar sin tionde säsong genom att slå rekord i nödlösningar.

I jakten på färska tårar och nya hitlåtar har TV4 kompromissat kring varje tänkbar del av programmet.

Och när inte ens det hjälper? Ja, då låter de Lill-Babs säkra tv-gråten.

Efter tio år har Sverige uppenbarligen dränerats på folkkära artister som vågar sätta sina karriärer på spel och ägna månader av dyrbar tid åt lördagsunderhållning i TV4. Listan på alla stora namn som faktiskt inte medverkat i ”Så mycket bättre” är ännu lång, men artistelitens nej tycks som huggna i sten, och hellre än att lägga ned så har TV4 valt att återvinna. Till nästan vilket pris som helst, av premiären att döma.

Vill Magnus Uggla inte bo med de andra? Klart han slipper.

Vill Petter tolka en låt som redan tolkats? Visst får han det, om han tjatar lite.

Men märkligast av allt är ändå systemet med tre fasta deltagare (Petter, Magnus Uggla och Miss Li) och sedan ytterligare 11 som tydligen ska komma och gå lite som de vill. Timbuktu droppade in först efter lunch, men utan att uppträda. Hur länge Orup, Jill Johnson och Petra Marklund ska stanna är oklart. Men ingen av dem har i alla fall haft tid för tio dagars inspelning och sex låttolkningar. Därmed faller också konceptet med att varje artist får en egen hyllningsdag. 

Resultatet blir förstås rörigt (vilket Petter flaggar för redan i början av programmet), men framför allt blir det mindre känsloladdat och engagerat. När sju artister är utelämnade åt varandra och tvingas umgås tätt under tio dagar, har det i tidigare säsonger uppstått en alldeles särskild gemenskap. En successivt ökande samhörighet, byggd av musik och livsöden, som faktiskt har känts äkta. Den uteblir nu. Livsödena likaså. För även om Orup uppenbarligen tycker det är väldigt segt att älta sin barndom med andra, så vill man ju faktiskt få veta hur en älskad artists låtskatt och liv hänger ihop. (Det är ju lite av konceptet, som Uggla påpekade.) 

Så i säsongsstarten får vi en liten inblick i Jill Johnsons skilsmässa. Men tyngdpunkten landar slutligen vid Lill-Babs. Med spelad spontanitet frågar en nyss intrillad Timbuktu plötsligt de andra om sångerskan: ”Hur känns det för er att komma tillbaka med tanke på att hon inte är kvar bland oss?” Som av en händelse dyker det sen även upp ett förproducerat inslag med Malin Berghagen.

Givetvis blir man berörd in i märgen. Kollegornas och dotterns tårar känns, och det är svårt att hysa annat än goda tankar när Lill-Babs varma ande skiner över oss alla.

Med det sagt undrar jag ändå hur långt TV4 kan tänka sig att gå i kampen för ännu en säsong? För med den här utvecklingen kan 2020 mycket väl blir året då Abba till slut deltar genom att skicka sitt turnerande hologram ”abbatarerna”, medan övriga deltagare inkvarteras på separata lyxhotell där de kan sitta och sura ifred.

Jason ”Timbuktu” Diakité inför nya säsongen

Jason