Maria Brander
På pappret ser ju utgången annars självklar ut. ”Triangle of sadness” fick nio nomineringar, medan ”Boy from heaven” fick sju.
Internationellt går det dessutom bra för ”Triangle” som bara de senaste dagarna fått fyra priser på European Film Awards, samt två Golden globe-nomineringar.
Inför Oscars konkurrerar den om bästa film, medan ”Boy” har chans på bästa internationella film. Båda ser dock ut att falla på målsnöret i kampen om nomineringarna.
Sen ska man ju förstås inte glömma att Ruben Östlunds film vann Guldpalmen i våras, medan Tarik Salehs ”Boy from heaven” hamnade snäppet efter med pris för bästa manus.
Men på recensionssajterna ser loppet genast jämnare ut, oavsett om man tittar på den svenska eller den internationella kritiken. Fingranskar man reaktionerna går det heller inte att bortse från att många har kommit att betrakta ”Triangle of sadness” som en besvikelse som inte riktigt når upp till föregångarna ”The square”, ”Turist” eller ”De ofrivilliga”.
Östlund verkar liksom ha peakat eller åtminstone nått en platå i sitt skapande, medan Tarik Saleh ännu är på väg upp. Och där ”Triangle of sadness”-skaparna mest verkat barnsligt förtjusta i att på olika sätt provocera svenska kritiker, och trycka upp skojiga T-shirtar på tema skit och socialism, så har ”Boy from heaven” rönt stora framgångar i fina filmlandet Frankrike.
Det senare bör belöna sig mer i det här rätt interna sammanhanget.
Fast viktigast av allt är kanske att Tarik Saleh vunnit över Ruben Östlund förut på Guldbaggen. Året var 2017, och då var det ”The Nile Hilton Hilton incident” som lite överraskande tog hem Baggen för bästa film, mitt framför näsan på den då så hyllade ”The square”.
Efter det är Östlund rimligen sugen på Baggerevansch, vilket ger hopp om ett underhållande prisrace. För de här regissörerna verkar ju inte bara tävla i film, utan även i uppmärksamhet. Som i Cannes i våras då en vältränad Saleh visade upp sig i badbyxor på stranden i en stor DN-intervju, medan Östlund inte gjorde annat än att springa runt med sin bebis på magen.
I övrigt då?
Jo, det är verkligen ett ”mäktigt” filmår som Guldbaggejuryns ordförande påpekade. ”Jag är Zlatan”, ”Bränn alla mina brev” och ”Comedy queen” hade vilket vanligt Baggeår som helst varit storfavoriter, men nu har de snarare hamnat i andraklassvagnen efter ”Triangle” och ”Boy”.
Ett lyxproblem skulle man kunna säga.
”Hilma” kammade däremot nästan noll, vilket måste kännas snopet för familjen Hallström som ju gått upp i sin film, så till den grad att de via ett medium tagit kontakt med Hilma af Klint.
Sanningshalten i den kan man tvista om. Men en mer självklar hälsning till andra sidan bjöd i så fall Guldbaggen på. Att Sven Wollter nominerades postum för sin sista roll i ”Dag för dag” blev en sorglig påminnelse om en förlust som vi nog inte är riktigt över en.
Wollter hade behövts på Guldbaggegalan. Hans stora hjärta hade blivit exakt det varma rum man saknar, medan andra tongivande filmmän har fullt upp med att tävla i viril image och tungviktarpriser.