Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Riktigt intressant först när Lisa läxar upp Benjamin

Lisa Nilsson och Benjamin Ingrosso i TV4:s ”Så mycket bättre.Foto: TV4

Tommy gjorde gubbrock av Silvanas lesbiska anthem, och hon kontrade med en generande explicit rap-tolkning av Benjamins svala pop.

Men riktigt intressant blev det först när Lisa lite läxade upp Benjamin för att han låter sig bli sexualiserad i tv.

”Så mycket bättre” blev till slut rena rama ”tjejerna mot killarna” eller åtminstone en spännande uppgörelse, starkt rotad i gamla könsroller. 

När Tommy Körberg river av sin låt tror jag först nästan att Silvana Imam ska bli arg. Hon hoppas på att han inte ska ha ändrat textraden ”tack gud jag är homo”. Men det har han förstås. Till ”Gud, jag är Homer” (Simpson). Det är på gränsen till vanvördigt, men Tommy räddas faktiskt av sin sympatiska självdistans och sin humor. Inte minst när han (mot dotterns inrådan) rappar om  att ”70+ är supernajs”, ”ut med hunden plocka bajs” eller ”fånga dagen med en chardonnay”. Det är helt klart årets maffigaste pappaskämt, och i slutändan rätt gulligt.

Sen blev det då middag, och Silvanas tur. Hennes ”Tror du att han bryr sig” hade försetts med en personligare text. Hon till och med varnar för att det ska bli ”explicit”, och det blir det med rader om ”göra det”, ”äter dig” och ”dyker in i Mälaren”.

Luften är varm och stilla. Tommy rodnar lyckligt, medan Benjamin säger att han blir ”jättegenerad” av den ”skitsnuskiga” texten. Silvana är queen. En kaxig sådan.

Men gubbiga gubbar och tuffa tjejer är ändå inget nytt i tiden. Det är först när Lisa Nilsson konfronterar Benjamin Ingrosso efteråt, som det börjar svindla på riktigt. Hon kommer från ingenstans, med ett plötsligt (och möjligen festrelaterat) behov av att tala klarspråk. 

Rösten har ett syrligt drag när hon frågar Benjamin om hans strävan är att alla ska vilja ligga med honom? ”Blir du förolämpad när jag säger så?” ”Du har inget problem med att bli sexualiserad i tv?”

Benjamin är snäll och obekymrad, men Lisa skulle lätt kunna beskrivas som otrevlig, om det inte var för att vi vet var hon kommer ifrån: Sångerskan har flera gånger tidigare, också under programmet, pratat just om hur hon blivit skapad av andra och sexualiserats som artist. 

Samtidigt är det nog två ganska olika upplevelser att vara sexobjekt som kvinna på nittiotalet, och som man på tjugotalet, en hel generation senare. 

Men för Lisa Nilsson tycks det där vackra skivomslaget från 1992 blivit något av ett fängelse. 

Bilden framstår nästan som ett gudomligt Garbo-porträtt som verkar leva sitt eget liv, utan att riktigt släppa greppet om sitt ursprung. Inte konstigt att hon vill stoppa historien från att upprepa sig.

Sjunger Lisa Nilssons ”Ett långsamt farväl”.