Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Realistisk? Nej, men så befriande att vi älskar det

Foto: COURTESY OF NETFLIX / STELLA PICTURES/PACIFICCOASTNEWS/AVALON.RED B4
Foto: CAROLE BETHUEL/NETFLIX / STELLA PICTURES/PACIFICCOASTNEWS/AVALON.RED B4
Foto: CAROLE BETHUEL/NETFLIX / STELLA PICTURES/PACIFICCOASTNEWS/AVALON.RED B4
Foto: STEPHANIE BRANCHU/NETFLIX / STELLA PICTURES/PACIFICCOASTNEWS/AVALON.RED B4

Netflixserien ”Emily in Paris” har med sina klichéer lyckats uppröra både fransmännen och recensenterna

Men vad som upprör är knappast det traditionella Frankrikefantasierna, utan snarare hur Emily som ung kvinna trotsar hierarkierna och helt enkelt inte bryr sig.

Just stereotyper har ju fungerat som drivkraft för den franska filmen i decennier. Går jag in på franska turistbyråns hemsida, så består deras egna filmrekommendationer av titlar som ”Cyrano de Bergerac”, ”La vie en rose” och ”Amélie från Montmartre”. Kom inte och säg att de skulle vara befriade från de romantiska klichéerna. 

Dessutom så har jag svårt att begripa hur någon överhuvudtaget kan förvänta sig realism, när skaparen av ”Emily in Paris” är Darren Star, mannen bakom ”Sex and the city”. Med den serien förstod nämligen de flesta att de här med att Carrie Bradshaw kunde leva lyxigt Manhattanliv och bada i Cosmopolitans bara genom att skriva en tidningskrönika i veckan, var en fantasi, och inte en representativ bild av New York.

Men ”Emily in Paris” får i stället fransmännen att känna sig närmaste kulturellt approprierade, vilket antagligen har att göra med att de är vana vid att åtnjuta ungefär samma respekt som en äldre släkting. Till och med den franska ambassadören Etienne de Gonneville i Sverige har uttalat sig om fransmännens syn på serien. 

Vi vet att det var längesen de kunde konkurrera med engelskan, men det är ju en så mysig tradition att hålla halva Eurovision på franska, att vi glatt lajvar med. Bara det här med att säga ”douze points” kan för övrigt räknas till samma grupp klichéer som kritikerna hatar när de förekommer i ”Emily in Paris”. 

I serien menar karaktären Emily att fransmännens sätt att göra reklam för parfym är sexistisk.Foto: Netflix/Stella pictures

Jag kan hålla med om att det kanske inte är höjden av kreativitet att skapa underhållning kring hundskit på trottoaren och blodiga biffar, men det gör faktiskt inte företeelserna mindre sanna.

Faktum är att det nästan blir gulligt när tidningen People låter fransmännen vädra sitt missnöje: Vi är inte alls otrogna jämt, menar någon, vi är bara mer avslappnade med det. Röker överallt gör vi minsann inte heller. Vi bara röker mer. Och det där med att elnätet i lägenheterna inte skulle hålla för moderna sexleksaker, det är inte sant. Inte alla franska lägenheter… 

Men jag har personligen bott i en där man inte kunde ha i gång ugnen och dammsugaren samtidigt, vilket grannfrun hävdade var helt normalt. Faktum är att jag som ung kvinna nog har genomlevt de flesta av Emilys Frankrikefantasier, från att botanisera på pittoreska marknader, till att bli konstant förolämpad. 

Det är nämligen vi kvinnor som bär den franska kulturens status på våra axlar. Det är vi som tar studielån för de svindyra språkskolorna, sliter hårt som au pairer, och planerar weekends med våra partners. Vi trånar efter dyrt franskt mode, och när vi till slut trillat ut på andra sidan medelåldern köper vi biljetter till franska filmer och går en ”fräscha upp din franska”-kurs.

Allt det där brukar också uppmuntras, men bara så länge hackordningen är den överenskomna: Det vill säga att du håller dig längst ned med din stapplande franska, och vördnad inför den (beundransvärt) fridlysta kulturen. 

Men Emily gör inte det. 

Hon är så obekymrat okunnig, ibland rentav otrevlig, att hon går förbi hela hierarkin, och seglar in högst upp. 

Realistiskt? Nej. Men eskapistiskt och befriande nog för att vi ska älska serien.

Uhm, hallå - vad betyder ordet eskapism?

Eskapism betyder ungefär: verklighetsflykt. 

Så här säger wikipedia: ”En person som framställer sin personlighet eller handlingar på ett sätt som personen har fantiserat om och som inte är reella, är en eskapist.”

 

Så, nu vet vi det. Dagens utmaning får vara att försöka använda det i ett samtal.