Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Pluras och Tommys sårbara samtal dröjer sig kvar

Plura i lördagens ”Så mycket bättre”.
Foto: TV4.
Tommy Körberg.
Foto: TV4

Plura och Tommy Körberg förenas i tårar över kokainet och allt de förlorat.

Det var inte bara enormt gripande, utan också en banbrytande uppgörelse med det farliga romantiserandet av manlig skörlevnad. Något av en rockrevolution i det lilla.

Vi har nog alla varit en del av den identitetsskapande leken där saker som egentligen är rätt mörka och trasiga, förses med ett magiskt skimmer. Det är egentligen inte konstigt, utan som både Tommy och Plura är inne på går destruktiviteten lätt hand i hand med musiken. 

I de sårigaste sångerna får vi förlora oss i sorg, men kan också finna en diffus gemenskap. Det finns något vackert och storslaget i det. Musiken måste också få vara en fristad där varje simpel syndare kan få utlopp för allt i livet som gått sönder.

Men parallellt existerar där också en mytbildning och en jargong som man ibland bör ifrågasätta. Alla dessa finurliga skämt om hur till exempel drogerna hållit de allt mer fårade gubbarna i Rolling Stones vid liv. Alla sabla skrönor som vi har om vissa svenska artistlegendarer som uppenbart kämpat med alkoholen. Alla liv som gått i kras vid sidan av.

För det finns ju en verklighet bakom dessa rockmyter. Något som bokstavligen kan beskrivas som ett slags ”giftig maskulinitet”, inte minst när Tommy Körberg och Plura nu delar låten ”Förgiftat blod” mellan sig. 

Där sprack en fasad som jag trott skulle förbli intakt i evigheter. Det finns ju en hel del skam förenad med att berätta om missbruk, och man riskerar så mycket mindre genom att låta allt förbli blott en del av den gemensamma konstnärsromantiken. Dessutom har vi väl i princip aldrig sett två erfarna män runt 70 prata känslor tillsammans på det här viset tidigare. 

Det börjar visserligen med mer förväntade skämt där herrarna får imponera på de övriga med sina löpsedlar och sitt kunnande kring kokaintermer. Men sen börjar Tommy prata om allt han offrat för att få stå på scen, och Plura minns med tårar sitt påtända åttiotal, och hur han förgiftade sig själv med alkohol och droger för att orka fortsätta. Det finns ingen romantik alls i detta. 

Det är mer av en bikt, nästan fri från konstnärlighetens förlåtande glans. 

Visst, vi befinner oss fortfarande i ett strömlinjeformat underhållningsprogram på TV4. Om bara ett ögonblick så får Lili och Susie i grälla färger ta över scenen för att riva av en fullkomligt trivial ”Hela livet var ett disco”. Men när musiken tystnat, så tror jag att Pluras och Tommys sårbara samtal dröjer sig kvar någonstans. Som en inspiration för alla inbundna ”En man som heter Ove”-män, men också som ett pyshål i den glittrande bubbla vi kallar rockstjärnemyten.

När Tommy Körberg och Plura Jonsson minns sitt 1980-tal i ”Så mycket bättre” blir det känslosamt.