Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Osynliggörandet av kvinnor kan knappast bli tydligare

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

Tittarna tycks ha svårt att tro att den proffsige och empatiske programledaren Ola Wenström skulle ha svårt att samarbeta med kvinnor.

Det är förstås komplicerat att i en tystnadskultur exakt peka ut vem som bär skulden. Men Wenströms mejl där han inte vill ”tussas ihop” med kvinnliga programledare avslöjar en syn där kvinnor blir sexobjekt snarare än kolleger.

”När män och kvinnor i programledarroller tussas ihop på pressbilder, stortavlor och liknande som om de vore par tolkas detta ibland av allmänheten på ett sätt som jag absolut inte vill vara med om igen”, står det i det interna mejlet som skickades av Wenström 2017. 

Jag kan inte annat än att häpna över hur någon kan ha accepterat den argumentationen.

Nog för att en del underhållning bygger på låtsad attraktion mellan könen, men vi har också en mängd aktualitetsprogram som visar att det är fullt möjligt att porträttera en expertduo utan att betraktaren ska förledas att tro att de ligger med varandra. 

Om en man inte vill synas på bild med en kvinna, för att han tror att det skulle skada hans rykte, så säger det egentligen mer om den mannens syn på kvinnor som i första hand sexobjekt, i stället för yrkeskunniga experter. Det framstår med andra ord inte som helt orimligt att Wenström skulle haft svårt att samarbeta med kvinnor under sin tid på Viaplay.

Men de trogna tittarna, tillsammans med en samling kolleger, verkar ändå ha svårt att se att den populära programledaren skulle kunna ha gjort sig skyldig till förminskande av kvinnor. Det är väl också det som är problemet med en tystnadskultur. Att det liksom inte står stämplat något i stil med ”kvinnohatare” i pannan på en enskild skyldig, utan att det snarare är ett komplext mönster av handlingar, där den med mycket makt tenderar att sitta på ett större ansvar.

Åtminstone Suzanne Sjögren vittnar öppet om att Wenström ”har betett sig stundtals förkastligt”, och det är sannolikt inte ord som sagts lättvindigt.

Min erfarenhet är snarare att kvinnor in i det längsta försöker släta över sitt eget utanförskap i mansdominerade sammanhang. Vi är så vana vid att försöka smälta in som så kallade ”cool girls” eller bara gå vidare. Ta den danska programledaren Sofie Linde som i fjol till slut vittnade om den sexistiska kultur hon mött i mediebranschen, vilket resulterade i ett enormt gensvar från andra med liknande erfarenheter.

Men Wenström verkar ha så svårt att se det här med strukturer, att han kritiserar kvinnosynen i ”Paradise hotel”, utan att sen kunna se parallellerna i Fredrik Wikingssons Twitter-kritik om den bristande jämlikheten i Viaplays fotbollsstudio. 

Det mesta talar för att Viaplay har ett problem som är större än Ola Wenström. Men det är ändå talande att en så inflytelserik profil inte alls verkar förstå vad som händer när endast fyra av 23 medarbetare i en laguppställning är kvinnor eller när man utesluter oss på andra sätt för den delen.

Wenström har uttryckligen krävt att inte få synas på bild med kvinnliga kolleger. Chefer runt honom har i sin tur accepterat det. I flera års tid. Osynliggörandet av kvinnor kan knappast bli tydligare än så.