Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Maria Brander

Östlunds filmiska ”hattrick” är en historisk triumf

Ruben Östlund med vinnare på Guldbaggegalan 2023.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Att plocka hem några Guldbaggar är skönt och så, men har ni testat att bli nominerade till tre blytunga Oscarsstatyetter?

Troligtvis inte. 

För Ruben Östlunds filmiska ”hattrick” är en historisk triumf som saknar motstycke under de senaste decennierna av svensk film.

Om Ruben Östlunds seger på Guldbaggen på måndagskvällen var en revansch för galan 2018, så vet jag inte vad vi ska kalla det här. Superdupermega-revansch kanske. 

I brist på vuxna superlativer.

För Ruben Östlund har garanterat inte glömt 2015 då han blev helt utan Oscarsnominering för ”Turist”. Han har rentav gjort ett Youtube-klipp av det med titeln ”Swedish Director freaks out when he misses out on Oscar nomination”, där han lockar med ett ”worst man cry ever”.

Så vad som pågick i den svenska regissörens huvud på tisdagen cirka kl 14.20 törs jag knappt tänka på. Men jag har svårt att tro att det var harmoniskt.

Det är det säkerligen inte nu heller. 

Ruben Östlunds prestation med ”Triangle of sadness” är på alla sätt otrolig – både med dagens mått mätt, och historiskt. 

Till att börja med så tillhör ”Triangle” i år en exklusiv skara om fem filmer som lyckats få till ett ”hattrick” genom att vara nominerade till både bästa film, regi och manus. (Övriga är ”The Banshees of Inishirin”, ”Everything everywhere allt at once”, ”Tár” och Steven Spielbergs ”The Fabelmans”.)

Bästa manus är för övrigt kategorin som Ruben Östlund missade på Guldbaggen i måndags (den gick i stället till Tarik Saleh). Det kan man förstås ha åsikter om. Men till skillnad från exempelvis Golden globe, så har Oscars en rejäl tyngd i sina tusentals röstande medlemmar från olika film-skrån. 

En Oscarsnominering skojar man så att säga inte bort.

Men även ur ett svenskt filmhistoriskt perspektiv är detta enormt, och vi måste blicka tillbaka till åttiotalet för att hitta en matchande framgång: Lasse Hallströms ”Mitt liv som hund” blev nominerad både för bästa regi och manus 1988. 

Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” blev detsamma 1984, samt då även för bästa utländska film, och i ytterligare tre kategorier. Och så fick ”Utvandrarna” fem nomineringar tidigt sjuttiotal, bland annat för just film, regi och manus.

Sånt där händer inte längre hade jag sagt för bara ett par år sen. Men så plötsligt gör det faktiskt det.

Nämnde jag ens att Ludwig Göransson också tog hem en nominering för bästa låt? Det gjorde han i alla fall.

Sen kan man dividera även om årets Oscarsval. Är det verkligen rimligt att det återigen inte fanns en enda kvinna blev nominerad för bästa regi? Är ”Triangle of sadness” en vulgär konventionell spysoppa eller ett än så länge missförstått mästerverk? 

Men i detta ögonblick tänker jag enbart välja glädjen, och jag hoppas att Östlund gör detsamma och att hans ego inte exploderar på vägen. Det är trots allt en mindre tsunamin av framgång som vällt över honom de senaste 24 timmarna. 

Han kan på riktigt gå hur långt som helst nu.