Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Maria Brander

Nu har han fått sin otippade revansch

Regissören om nomineringarna till Oscar – hoppas på tre.
Ruben Östlund tar emot guldbaggen för bästa regi för filmen ”Triangle of sadness.”
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Kan vi förlåta Ruben Östlund?

Tydligen! För efter Guldbaggeförlusten för fem år sen har han nu fått sin ändå otippade revansch.

Det var på galan 2018 som Ruben Östlund förlorade mot Tarik Salehs ”The Nile Hilton incident”, trots att ”The square” hade en Guldpalm i bagaget. När de nu möttes igen, fast med ”Triangle of sadness” respektive ”Boy from heaven” så talade mycket för en repris på det scenariot. Av flera skäl.

Jante kastar väl alltjämt sin skugga över Sverige, och att Östlund garanterat tror att han är bättre än alla oss andra måste ju straffa sig på något sätt.

Det är dessutom lätt att känna sig lite smutsig efter en film som badar i lyx, spya och bajs, men framför allt så har vi väl ännu inte nått konsensus kring om ”Triangle of sadness” verkligen är bra.

Den internationella kritikerkåren har under 2022 varit delad mellan BBC som gav den en femma, och New York Times som beskrev den som en ytlig fyndighet för att lura Cannes-juryn.

På hemmaplan har filmen lite mer försiktigt klassats som förutsägbar och för mycket. Det kan jag delvis skriva under på, samtidigt som jag älskar den ohämmade maximalismen och den uppmärksamhetstörstande känslan för spektakel. Ruben Östlund vet hur man gör kaos, och det borde premieras på något sätt. Även om det nödvändigtvis inte behöver vara med en Guldbagge.

Annars får man väl säga att galan som helhet gick helt i regissörens konceptuella anda. För nog var tillställningen återigen en uppvisning i obekväma situationer och sociala hierarkier. Är till exempel det faktum att ordet ”nepo baby” trendar skäl nog för att ännu ett år skoja om klanen Skarsgård (liksom Gina Dirawi i fjol)? Verkar så. Dråsade skådespelaren Krister Henriksson verkligen in mot slutet och drog skämt om prostituerade och kondomer som kändes som en rest från de tecknade tidningar man hittad på utedass för 40 år sen. Jajamän! 

Var nästan alla superstela, ängsliga och såg ut som att de aldrig någonsin haft på sig finkläder förr? Svar ja! 

Så ungefär när Albin Lee Meldau började kvida slog mig tanken att man kanske kunde tagit in ”Så mycket bättre”-produktionen och låtit dem tanka publiken med vad de nu har i glasen på Grå gåsen. Eller inte.

Kanske är det bara så här en svensk gala ser ut. Vi är ett land där vi inte bara ger guldbollen till Zlatan varje år, utan även Baggen till den som spelar Zlatan. Är det inte rart så säg. Fina Granit Rushiti tackade till och med Gud, lite som Carola 1983. Även om Carola-auran var starkast hos den likaledes prisade men desto mer storgråtande tonåringen Sigrid Johnson.

I särklass bäst var i övrigt hederspristagaren Björn Gustafson, 88, som höll ett tacktal helt i Dynamit-Harrys anda av godhet och glädje. I det ögonblicket bodde en komisk genialitet som Östlund ännu inte är i närheten av, ens om han lyckas toppa Guldbaggesegern med några Oscarsnomineringar under tisdagen.


Sigrid Johnson fick pris för bästa kvinnliga huvudroll.