Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Nu förlorar vi också en liten del av oss själva

Hör Expressens Maria Brander minnas Sven Wollter.
Sven Wollter 2015.
Foto: CHRISTINE OLSSON / TT NYHETSBYRÅN

Sven Wollter var många saker: En stor skådespelare, en spännande sexsymbol, en idealist, men också en ovanligt hygglig människa.

Hans själ var stor. Hans hjärta varmt. I och med hans bortgång förlorar vi inte bara en av de största, utan också en liten del av oss själva.

Han hade ju alltid funnits. Överallt. Hela tiden. Sven Wollter genomsyrade kulturlivet på ett sällsamt sätt. Inte bara för att han var aktiv som skådespelare i över 60 år, utan för att han hade en närvaro som gick att ta på. Att se Sven Wollter var som att som att värmas upp av en intensiv livsglöd. 

Känd blev han på sjuttiotalet genom SVT:s Vilhelm Moberg-skildring ”Raskens”. Tv-serien sågs av praktiskt taget alla, och avtrycket blev så djupt att till och med barn kunde skrika repliker efter Wollter på gatan.

Med Bo Widerberg gjorde han olika polisinspektörer i ”Mannen på taket” och ”Mannen på Mallorca”. Efter millennieskiftet återvände han återigen till kommissarierollen i en lång rad Van Veeteren-filmer. Ändå var Wollter så otroligt mycket mer än en stabil leverantör av mer eller mindre ärrade poliser. På senare år har vi sett honom som lyxbohemisk farfar i ”Solsidan”, men också som den inte fullt lika sympatiska fadern Axel Flogfält i ”Änglagård”.

Som skådespelare bar Wollter på en särskild sinnlighet som genererade två Guldbaggar – 1985 för ”Sista leken” och ”Mannen från Mallorca”, och 2002 för rollen som demenssjuk kompositör i ”En sång för Martin”, där han spelade mot sin stora kärlek Viveka Sehldal i hennes sista roll.

Sven Wollter skrev också böcker, och sjöng mot slutet av åttiotalet in en skiva med tolkningar av Leonard Cohen och Tom Waits. På många sätt var han väl också ett slags Leonard Cohen mot en något kargare och bondförnuftigare nordiskt botten. Hans röst raspade hemtrevligt mot våra öron, och under en period var han ständigt Sveriges sexigaste man. Men under det roade leendet bodde det förstås också ett mörker och ett djup.

Wollter förlorade sin Viveka i cancer och sin dotter i anorexi. Han visste vad det var att vara människa, och var det kanske just därför mer än andra.

Genom åren fick jag ynnesten att intervjua honom ett antal gånger, och jag minns hur överväldigad jag alltid blev av hans okomplicerade vänlighet: Wollter frågade vilka böcker man läst, hjälpte till med triviala saker som telefonnummer, och kändes alltid så oförfalskat engagerad.

I någon mån var han väl också Sveriges sista kommunist. Eller åtminstone den kändaste – av den gamla skolan, och med en dröm om Kuba. För somliga var det kontroversiellt, för andra blev det med tiden nästan rart. Men att han var en man som inte kompromissade med sina ideal, det var nog alla på det klara med.

Så vad gör vi nu med tomrummet som han lämnat efter sig? I en gammal intervju hittar jag Wollters eget sätt att hantera en sorg: Vårda den. Gör den till din, säger han och berättar hur han för sina nära möblerat en kammare inom sig.

Jag tror att i natt och genom novembermörkret kommer vi alla ha ett särskilt rum för Sven Wollter inom oss.

”Han brann för teater”

Författaren och journalisten Viveca Lärn minns Sven Wollter.

Anders Björkman: ”Han var en gigant”

”Han har varit en jordnära skådespelare”.