Maria Brander
Som svensk förstår man nog inte riktigt grejen. Vi har ju inte bara Stellan Skarsgård som tydligen krävde fler nakenscener i ”Dune” än vad som fanns från början, utan är även uppfödda på Börje Ahlstedt. Då tänker jag inte bara på de kontroversiella ”Nyfiken”-filmerna. Nej, snarare på scenerna i ”Ronja Rövardotter” då han snöbadar med alla sina Mattisrövare – en bild som vi, så att säga, fått med modersmjölken.
I Hollywood är det här med snopp på film däremot en helt annan sak. Amerikanska tidningen W magazine publicerade i höstas en kulturartikel på temat, där man beskrev hur nakenhet i Hollywoodfilm hade varit relativt vanligt fram till 1934, då den så kallade Hays-koden infördes.
Det var ett slags självcensur som bestod av regler för moral eller korrekt levnadssätt, som i sin tur ledde till att man inte fick visa sådant som kunde uppfattas som hädiskt.
Systemet försvann på 60-talet och ersattes då av den filmcensur som USA har i dag, med olika åldersgränser bland annat beroende på hur mycket naket filmen innehåller.
Redan 1980 blev den då relativt okända Richard Gere legendarisk genom att visa allt i ”American gigolo”, men sen dess har utvecklingen, med några undantag, stått relativt still.
Tills nu, då någon slags vall för ”male full frontal nudity” verkar ha passerats.
”Mer naket är kanske inte lösningen”
På tv-seriefronten har trenden uppmärksammats i bland annat ”Euphoria”, ”And just like that”, ”White lotus” och amerikanska ”Scener ur ett äktenskap”. Men fenomenet har också spritt sig till filmen via bland annat Guillermo del Toros bioaktuella noir ”The nightmare alley” där Bradley Cooper visar allt i en badkarsscen.
I filmen ”Red rocket” springer Simon Rex naken längs en väg till tonerna av den svensskrivna ’NSYNC-låten ”Bye bye bye”, och i ”The power of the dog” smörjer en blottad Benedict Cumberbatch in hela härligheten i lera. Något som han med sedvanlig brittisk humor kommenterat med orden: ”Det var ingen stor sak.”
Men så känns det kanske också mindre dramatiskt att bli avklädd i en film regisserad av Jane Campion. Hon blev känd för sin kvinnliga blick och jämlika syn på nakenhet redan i genombrottet med ”Pianot” 1993. Då var det Harvey Keitels scener som blev omsusade, men sen dess har Campions blottade män blivit ett nästan självklart tema i hennes filmer, jämte vildmarken, galenskapen och kolonialismen.
Likadant så diskuterar ”Red rockets” regissör Sean Baker (som även gjort Oscarsnominerade ”The Florida project”) i W hur viktigt det varit för honom att undvika den typiskt manliga blicken och ensidiga objektifierandet av kvinnor.
Mer naket är kanske inte lösningen på jämlikhetsfrågan, men mer snoppar tyder, just i det här fallet, i alla fall på att vi är på väg åt rätt håll.