Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Max von Sydow var en gigant i en klass för sig

Maria Brander om von Sydow: ”Han förde med sig något särskilt majestätiskt”
Max Von Sydow spelar schack mot döden i Ingmar Bergmans ”Sjunde inseglet.Foto: MARY EVANS PICTURE/IBL

Visst började vi någonstans tro att Max von Sydow faktiskt hade vunnit det där schackpartiet med döden?

Hans uppenbarelse kom ju med åren att omges av en känsla av evighet och uråldrig kraft, så stark att absolut ingenting kan fylla det avgrundsdjupa hål som skådespelaren nu lämnar efter sig. 

I ”Bröderna Lejonhjärta” pratar Jonatan om ”lägereldarnas och sagornas tid”. Kanske var det i den som Max von Sydow egentligen hörde hemma. I hans kargt byggda ansikte bodde liksom ett vrådjup som gick bortom tiden. Mot slutet av sin karriär blev han också ett självklart sätt för varje storproduktion med aktning, att skapa känslan av något genuint episkt.

Max von Sydow blev den enda svensk som fick en riktig roll i den nyligen avslutade Star Wars-trilogin. Det var han som med sitt fårade ansikte satte tonen i öppningen till ”The force awakens”. Det var också han som var The three-eyed raven i ”Game of thrones”, vilket gjorde honom till en hel tv-generations symbol för andlig visdom. Rollsättningen kändes självklar. Vem bättre än en åldrad von Sydow skulle kunna reflektera världsalltets mysterier? 

Märkligt nog var de här episka kvaliteterna inte något som Max von Sydow begåvades med i takt med stigande ålder. De hade alltid funnits där. 

Hans roll som korsfararen Antonius Block i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” (1957) gav ju upphov till några av de mest ikoniska filmscener vi har. Det där schackpartiet med liemannen är ristat i vår innersta kärna som den lilla människans kamp mot det hon egentligen inte rår på. 

Det var en känsla av trotsig urkraft som kom att följa Max von Sydow, och göra honom till ett världsnamn. Den fanns i Jan Troells ”Utvandrarna”-svit där skådespelaren blev Karl Oskar med hela svenska folket, men den fanns också i skräckklassikern ”Exorcisten” där von Sydow mässade ”the power of Christ compels you” som att han verkligen hade en vacklande gudomlighet flödande genom sig.

Ändå gjorde han så mycket annat: Max von Sydows bredd är snudd på ofattbar. Efter Bergman-starten blev han visserligen Jesus i ”Mannen från Nasaret”, men också Golden Globe-nominerad för sin roll mot Julie Andrews i filmen ”Hawaii” (1965). Han spelade i Woody Allens ”Hannah och hennes systrar” och i David Lynch-filmen ”Dune”, han gjorde till och med komik med Hasse och Tage, men också mer renodlade kultroller som Blofeld i Bondfilmen ”Never say never again”, kungen i ”Conan barbaren” och kejsaren i ”Blixt Gordon”. 

Två gånger blev han Oscarsnominerad: Först för ”Pelle erövraren”, och sen för ”Extremt högt och otroligt nära”. Den sistnämnda nomineringen kom så sent som 2012, i en tid då även andra svenska skådespelare börjat hitta till Hollywood.

Men Max von Sydow blev aldrig en av dem. Han var alltid en gigant i en klass för sig.

Ett slags livets kärvhet som både fascinerade och flätade oss samman. Nittio år blev han. Jobbade in i det sista. Döden måste ha givit honom ett slags uppskov ändå.