Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Maria Brander

Livet har gjort Marie till en mästare av tröst

Tittade på programmet med Josefin: "Drömde om att vara med"
Marie Nilsson Lind.
Foto: TV4
Systern Josefin Nilsson.
Foto: SVEN LINDWALL
”Men när Marie Nilsson slår sig ned vid flygeln, så löper trådarna mot evigheten” skriver Maria Brander.
Foto: TV4

På Grå Gåsen har tiden stannat av tristess. 

Men när Marie Nilsson slår sig ned vid flygeln, så löper trådarna mot evigheten. 

Hon blir musikväverskan som flätar samman ”Josa” med Avicii, och det är så starkt att det känns som att ”Så mycket bättre” inte riktigt förtjänar det här.

”Är det någon som kommer vilja kolla på det här i höst? Tveksamt”, säger Melissa Horn skämtsamt, men anar inte hur rätt och fel hon har. För det är ju inte sorgen som man inte mäktar med i ”Så mycket bättre” – det är den kompakta innehållslösheten som brett ut sig sen bröderna Norén lämnade i halvlek.

I höjd med näst sista avsnittet råder en avslagen kvart i tre-stämning, där det känns som om de flesta borde ha åkt hem för längesen.

Melissa Horn för att hon envisas med att göra samma låt mest hela tiden, och när hon inte gör det verkar hon mest tindra för Daniel, som om där fanns en gammal tonårscrush som vägrar gå över.

Daniel Adams-Ray verkar å sin sida vara fullt upptagen med sin stencoola image, så till den grad att han på riktigt arrangerar ett mellanchefstriathlon och klär ut sig till Tupac Shakur, komplett med bandana och blottad torso. Det är som att bevittna en rappande medelålderskris.

Men ändå fint att han nått så pass långt, för Thomas Stenström verkar ha fastnat i tonåren, och vill mest kicka boll och prata om svåra saker som när mamma bokade tre sportaktiviteter samtidigt när han var liten. Ett livsperspektiv som hade känts mer naturligt om han var 17, men han är trots allt 33.

Och så har vi tomten Harpo som mest lyssnar efter fåglar, och Moonica Mac som bara gråter. Åt det mesta faktiskt. Låtarna hinner knappt börja innan hon svämmar över.

Det är ett problem, för lagom tills avsnittet faktiskt blir livsviktigt på riktigt, så har tårarna börjat kännas urvattnade och snudd på egotrippade.

Därför skulle jag vilja ge programmets sista skälvande minuter en annan upptakt. Marie Nilsson Linds visa för de döda är så omvälvande att den förtjänar ett mer heligt sammanhang. Jag kan verkligen se den där orkestern i himlen framför mig. Skålen och skratten. ”Josa” och Tim Bergling. Olle, Freddie, Ted och Kristian från Borlänge. De är där nu.

Det är som att livet gjort Marie till en mästare av tröst, och för några minuter flödar sorgen över Josefin Nilsson och Avicii öppet mellan henne och Daniel Adams-Ray. Han beskriver själv hur hon hon lyfter tyngden av de tunga textraderna han burit på så länge. De självförbrännande orden som han känner att han en gång tvingade på Tim Bergling. Nu är de begravda.

Marie skapade ett avsked för dem, när hon i en rit på gränsen mellan tro och musik, kopplar upp oss mot det ofattbara. 

Viktor och Gustaf Norén berättar om sin medverkan i programmet