Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Lätt att tycka om alla i ”Dancing queens”

Helena Bergströms ”Dancing queens” som är ett typiskt ”coming of age”-drama där den 23-åriga Dylan (Molly Nutley) måste övervinna sorgen efter sin döda mor för att komma ut som en helare människa på andra sidan.
Foto: Jan Tove
Dylan är också en rejäl skärgårdstjej, fjärran alla svala ballerinor, vilket bland annat för tankarna till ”Flashdance” (1983).
Foto: Jan Tove
Det är lätt att tycka om alla i den här lyckligt inkluderande fantasin, klädd i glitter, paljetter och förtrollande skärgårdsljus, skriver Maria Brander.
Foto: Jan Tove

Låt er inte luras av kitschen och pastellerna.

För under den glättiga ytan, pulserar de bästa dansfilmerna av en kraft stark nog att revolutionera världen.

Med ”Dancing queens” har nu turen gått till Helena Bergström att försöka dansa oss fria.

I mångas liv börjar nog allt med ”Dirty dancing”. Den kultförklarade dansfilmen från 1987 var länge uträknad, men har med åren vuxit från en banal tjejfilm till en klassiker med politisk betydelse. För det handlade ju inte bara om att Baby fick ”the time of her life” och slapp sitta i ett hörn. Utan snarare om rätten till abort, om att bryta med (föräldrarnas) konservativa värderingar, att gå över klassgränser och att växa upp.

Patrick Swayze and Jennifer Grey i ”Dirty Dancing”.
Foto: PLANET PHOTOS / STELLA PICTURES PLANET PHOTOS

Mycket av detta går igen i Helena Bergströms ”Dancing queens” som är ett typiskt ”coming of age”-drama där den 23-åriga Dylan (Molly Nutley) måste övervinna sorgen efter sin döda mor för att komma ut som en helare människa på andra sidan. Nyckeln finns förstås i den gränsöverskridande dansen. I en stor famn av glittrande drag queens hittar hon sig själv, medan publiken får en chans att vädra gamla stela normer – i det här fallet kring könsidentitet.

Michael Nouri som Nick Hurley och Jennifer Beals som Alex Owens i ”Flashdance”.
Foto: FOTO: PARAMOUNT PICTURES/TV4 / Foto: Paramount Pictures/TV4

Men Dylan är också en rejäl skärgårdstjej, fjärran alla svala ballerinor, vilket bland annat för tankarna till ”Flashdance” (1983). Ni vet hon som jobbade som svetsare om dagarna för att sen ta cykeln till burleskshowen på kvartersklubben, och så småningom förvandlas till ett slags svan.

Även upprättelsen brukar vara ett centralt tema som går igen i allt från ”Billy Elliot” (2000) till ”Hustlers” (2019). Men många dansfilmer har genom åren även fyllts med mer uttalade politiska budskap. För bara något år sen blev ”Snyggingar”, där 11-åringar dansar sexigt, kontroversiellt sprängstoff på Netflix. Men redan i ”Vita nätter” (1985) fick vi följa en manlig balettstjärna (Michail Barysjnikov) när han försöker hoppa av från Sovjet. En film som nog inte bara la grunden till att Barysjnikov senare blev en sexsymbol i ”Sex and the city”, utan även har resulterat i en mängd scener där män frigör sig själva genom dans. Som nu senast i danska ”En runda till” med Mads Mikkelsen.

I svenska regissören Levan Akins georgiska film ”And then we danced” (2019) var förändringens kraft sin tur så stor att det ledde till protester och hot från extremnationalistiska grupper som samlades utanför biograferna i Georgien. Mycket av detta sjunker kanske undan med tiden. Men ikoniska dansscener har en tendens att leva för evigt, för att på så vis kunna påminna oss om vad allt egentligen handlar om, och att friheten aldrig går att ta för given.


DANCING QUEENS

Dramakomedi


Sverige. Av Helena Bergström. Med Molly Nutley, Fredrik Quinones, Marie Göranzon, Claes Malmberg, Christopher Wollter, Mattias Nordkvist. Längd: 1:51.


Det finns något tryggt i hur nästan hela familjen Nutley Bergströms produktion går att pussla in i ett eget litet universum. Så när Dylan (Molly Nutley) tänker på sin döda dansande mamma är det lätt att föreställa sig henne som Helena Bergström i ”Sista dansen” (1993). När Dylan sen lämnar skärgården för Göteborg och ett städjobb på en dragklubb, så är det som att kabaréartisterna Zac och Fannys Änglagårdsandar svävar över det det hela.

Allt flyter samman, kreativiteten är alltid en förlösande kraft, och livet blir bättre om vi bara vågar och tillåts vara oss själva. 

Men ibland kunde man önska att Helena Bergström inte alltid försökte trycka in en hel släktsaga på blott två timmar. För det räcker inte med att Dylan ska försöka hitta sig själv bland drag-artister på dekis i Göteborgs hamn. Hon ska även bollas mot den idylliska kontrasten ute i skärgården, där minnena av mamma ekar mellan pappas psykiska ohälsa, och traktens allmänna förväntningar på att hon ska ställa upp i allt från butiken till den lokala dansskolan. Det ska finnas drömmar om en internationell karriär i ett danskompani, och på det en bräcklig maktbalans på dragklubben som Dylan snart blir satt att rädda i hemlighet. Ingen där är nämligen någon stjärna, men när Dylan utklädd till kille utger sig för att vara en erfaren dragartist, får de strax den publikmagnet som kan få allt att lyfta.

Här finns ett bollande med könsidentiteter som borde kännas superaktuellt, men som inte säger så mycket mer än att alla har rätt att blomstra som människor. Det är svårt att köpa att någon någonsin skulle tro på Dylans uppdiktade historia. Dansen är lite oengagerade, och nosar inte ens på den kärleksfulla euforin i Levan Akins ”And then we danced”.

Men det är lätt att tycka om alla i den här lyckligt inkluderande fantasin, klädd i glitter, paljetter och förtrollande skärgårdsljus. Tänk om allt kunde vara just så här enkelt, också i verkligheten.