Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Jakob Hellmans skeva energi gör ”Så mycket bättre” intressant

Jakob Hellman gästade ”Så mycket bättre”.
Foto: TV4

Myten Jakob Hellman hade mycket väl kunnat vittra sönder i det platta TV4-ljuset.

Men i stället är artistens ångestridna och skeva energi nästan det enda som gör ”Så mycket bättre” intressant just nu.

Han lämnade musikbranschen för trettio år sen. Ändå händer det något speciellt med ”Så mycket bättre” så fort Jakob Hellman kliver in. Lilla Tove Styrke som inte ens var född när albumet ”…och stora havet” släpptes börjar genast agera beskyddande gentemot den reslige mannen, och Markus Krunegård nästan viskar fram sina frågor. Det är som att känna en vind mojna över ett stilla vatten.

Jakob Hellman besitter en särskild aura som inga skivbolag eller tv-producenter i världen kan slipa fram. Men att han bara släppte en enda superhyllad skiva och sen försvann, har förstås bidragit starkt till myten.

Just därför har jag ängslats lite över hur klokt det egentligen är av en sådan artist att göra comeback i ett av Sveriges bredaste underhållningsformat. Dödar man inte allt då? Tar udden av den konstnärliga perfektion som finns i att släppa ett enda genialiskt verk? Jo, det gör man förstås i någon mening. Samtidigt så förblir myten intakt eftersom Hellman inte ger oss några egentliga svar. 

Han är faktiskt så ambivalent och motsägelsefull att avsaknaden av ett rakt budskap får något befriande över sig. Ena stunden var han kaxig och ville släppa skiva. I den andra ville han inte och det var vännerna som baxade fram honom. Hellman har helt klart fortfarande en speciell relation till sanningen. Kanske spelar den egentligen ingen roll, när det är autenticiteten som räknas.

Plötsligt känns Markus Krunegårds ambitioner att flippa ut på scen bara som skådespel. När Hellman börjar gå i väg mitt under sången blir jag däremot orolig på riktigt. Vad gör han nu? Vad ska han hitta på? Mannen har ju trots allt en intakt känsla av punk inom sig, och kan inte ens förstå konceptet ”Idol”. 

Varför skulle unga artister bry sig om vad vuxna tycker, undrar han, varpå Tove Styrke ser ut som om man vänt upp och ned på hennes värld.

I ett koncept som ”Så mycket bättre” är Jakob Hellman så fel att han blir rätt. Han har en egen meningsbyggnad av lösa trådar och återvändsgränder. Ibland när han vänligt ska socialisera framstår han som en robot som fejkar mänsklighet. Jag skriver det med kärlek, för med Hellman är det som att han konstant utstrålar den ångest och osäkerhet vi alla egentligen bär på insidan.

I tre decennier har han varit borta, och jobbat mestadels på äldreboenden. Och så kommer han tillbaka och bara utklassar de rutinerade kollegerna. Klart man blir rörd.