Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Jakob Hellman är årets mest otippade realitygeni

Artisten gör allting rätt i realityboken, och jag kan inte riktigt avgöra om han är vansinnigt smart, en omedveten naturbegåvning eller båda, skriver Brander.

Jakob Hellman bryter mot coronareglerna, klarar knappt av att genomföra sin låt, och gråter med behaglig lätthet.

Den försvunna artisten är årets mest otippade realitygeni. Benjamin Ingrosso får se upp.

Nyhetens behag är över, men det går fortfarande inte att slita blicken från Jakob Hellmans ryckiga närvaro: Känslorna han draperat runt sig, likt en tindrande och hoptrasslad julgransslinga. Och som han lyser!

Ingen är lika rolig som Hellman eller lika kantstött ledsen. Efter ett fint inslag med Newkids mamma, så visar sig Hellman bättre på att gråta för Newkids mamma än vad Newkid själv är.

Artisten gör allting rätt i realityboken, och jag kan inte riktigt avgöra om han är vansinnigt smart, en omedveten naturbegåvning eller båda.

Men Jakob Hellman har helt klart ett sätt (förlåt) att närma sig sina tolkningar som spelar på hela ”Så mycket bättre”-registret. Med ”Gabriellas sång” gör han inte bara en total omgörning, som får ”Så som i himmelen”-stycket att kännas som typisk Hellman-pop, utan skapar också en effektiv berättelse. Plötsligt handlar textraderna ”jag vill känna att jag lever” om en skygg artist som nästan oförklarligt, och på något sätt mot sin egen vilja, varit försvunnen i 30 år. Det går liksom inte att göra en låt mer till sin egen än så, och för varje strof går det som en ilning genom hjärtat. Tankar om allt som kunde ha varit och inte blev. Inte bara i Hellmans liv, utan också i våra.

Ändå stannar det inte där. För Hellman har också stora svårigheter att genomföra låten: ”Sån här är jag. Jag måste träffa rätt,” säger han och får en att sitta som på nålar: Ska han klara det? Nog måste han klara det? Snälla, ge inte upp! Inte igen.

Efteråt kramar han Helen Sjöholm. Det är dagens andra kramförsök, och helt på tvärs mot coronareglerna alla fått inpräntat i sig, men det skiter han uppenbart i. Vi vill ju inget annat än förlåta honom.

Jag vet inte hur mycket av allt detta drama som är kalkylerat eller regisserat till ren realityperfektion. Faktiskt spelar det ingen roll. För det är ju just den här förmågan att leverera en förhöjd version av sig själv som är kärnan i riktigt artisteri. När de andra nöjer sig med att flytta på lite ord, och kanske byter musikgenre, så skapar Jakob Hellman en egen dimension med tyngdkraft nog att sluka en.