Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Idoljuryn har lärt sig sin läxa – nu får idolerna vara sig själva

"Orealistiskt att vara så besviken"
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Idoljuryn har lärt sig sin läxa, och levererar numera smått fantastisk kritik.

Bara att någon som Caspar faktiskt får vara sig själv, tyder på att ”Idol” äntligen vuxit upp.

Glöm aldrig 2017, året då ”Idol”-produktionen tvingade på Chris Kläfford en paljettkostym. En björn hade antagligen passat bättre i den showigt glittrande outfiten än vår finstämde skogshuggardröm. Men se på den tiden var man tvungen att ha vad som kallas hela ”Idol-paketet”, vilket betydde att man helst skulle påminna om en 17-årig Darin. 

Gjorde man inte det, så kunde man åtminstone försöka.

I år är första säsongen som jag på riktig tycker att den inställningen är borta. Det tjatas inte alls lika mycket om danssteg och att röra sig på scen. Framför allt så uppmuntras en personlighet som Caspar till att leva ut sin särart, och spännvidden mellan deltagarna är stor: Från Nadias mer självklara ”Idol”- energi till Affes modiga lågmäldhet.

Det är långt ifrån en självklarhet. Under de 16 år som programmet existerat, så har just juryns roll förändrats mycket mer än vad man kan tro. 

Under den första tiden var ”Idol” starkt besläktat med den tidens dokusåpor, och juryn betedde sig därefter: Kishti vrålade ”det är orimligt”, och både Clabbe af Geijerstam och Peter Swartling tyckte emellanåt att deltagarna skulle ha ”stryk”. 

I ett minnesinslag inför tioårsjubiléet pratade Daniel Hellenius om reaktionerna: ”Kritikerna tyckte att juryn var väldigt hård, och mobbade unga människor och deras drömmar, vilket i och för sig var sant.”

Låter annorlunda i studion än på tv

Sen dess har juryn haft en mängd konstellationer, men aldrig en så stabil som nu. De första åren präglades visserligen av en viss osäkerhet. En säsong växlade man mellan superlativer och iskalla sågningar, lite som ett oberäkneligt aprilväder. En annan tjafsades det så mycket att det knappt blev någon tid över till idolerna. 

Men den här verkar alla ha funnit sin plats. Mystomten Anders Bagge och den empatiska urmoderns Kishti Tomita sitter ytterst och agerar mjuka kuddar runt Alexander Kronlunds och Nikki Aminis ofta lite mer skeptiska förhållningssätt. 

Kronlunds ständiga metaforer och liknelser sitter allt bättre, medan Amini alltid har ett vaket kommersiellt öga. 

Det betyder inte att jag alltid håller med dem. Ibland känns det som att framträdandet låter annorlunda i studion än på tv, och falsksång av den mildare graden väljer nog juryn stundtals att bortse från.

Men det viktiga här är ändå den imponerande utvecklingen från sensationslysten mobbning-tv till ett mer renodlat fokus på artisteri. Inte konstigt att årets deltagare håller en oväntat hög klass.

Paulina Pancenkov berättar att hon får kommentarer som gör att hon vill ändra sin personlighet.