Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Hur ska tittarna kunna genomskåda dårskapen?

Drängarna förklarar låttexten – förnekar snusk
Drängarna tävlar i den tredje deltävlingen. Foto: SVEN LINDWALL

Mariette och Mohombi borde kanske ha satsat på logdans i stället. 

Med två svagare låtar kan det nämligen bli en utmaning att plöja sig förbi den tjo- och tjimmiga höskullen som går under namnet Drängarna. 

Eftersom det i veckan florerat en del upprörda känslor kring vad som är svenskt och inte, vill jag härmed slå fast att jag kan ha hittat kraftkällan till det absolut svenskaste vi har. Stöttepelaren i hela vårt kulturarv är inte alls något i stil med Gösta Berlings saga, ifall någon händelsevis trodde det. Nej, det är Drängarna.

Att se deras bidrag ”Piga & dräng” är ett omvälvande Interstellar-moment där allt som den svenska tv-publiken någonsin älskat liksom sköljer igenom en. Det här är inte bara en nationalromantisk Skansenfantasi av påhittade bönder, Emil i Lönneberga-kärlek, och en gnutta Fäbodjäntan-mytologi. Granskar man detaljerna finns här också ett tjockt lager av buskis, ”Ronny & Ragge”-mentalitet, Rednex-party och Roger Pontare-rasp. Sångaren ”Starke Mange” bär skinnväst och tatueringar. Det dansas Riverdance på scen, och stämningen är naivt sprudlande som den bara blir på en irländsk pub för euforiska hobbitar och The Pogues-fans. 

En gullig svensk sommarkåt refräng på det och vi är hemma.

Hur ska tittarna någonsin kunna genomskåda den här dårskapen, i den salongsberusade februariödsligheten dessutom? ”Ta på mig, rör på mig, ge mig vad jag tål. Jag är allt för ärlig för att kunna spela svår.” Ja, ni hör! Vi är i princip lika utlämnade som oskyldiga kattungar inför mörkrets makter.

Mohombi och Mariette som tävlar med vad vi kan kalla liter mer seriöst inriktade bidrag får passa sig. I ett startfält där de allvarligt menade och duktiga Eurovision-ansökningarna har dominerat totalt, så framstår deras låtar som några av de svagare och mer anonyma i klassen. Det enda jag minns just nu är en inslängd elgitarr och några mer eller mindre lyckade Mohombi-försök till att flyga i en sele, utan att det blir Sean Banan av det hela.

Drängarna kommer då från ett helt annat håll, och sticker ut genom att vara det i princip enda bidraget i år som står för kitsch, glimt i ögat, och en aning befriande vanvett. Men förväxla för den delen inte deras insatser med en psykedelisk tripp ackompanjerad av Edward Bloms matfantasier.

I min egen oupplysta värld är Drängarna visserligen ett plojband som etsade sig in medvetandet med ”Vill du bli min fru” för 25 år sen. Men gruppen har faktiskt producerat förbluffande många hits sen dess, och kan idag stoltsera med omkring 300 000 lyssnare på Spotify i månaden. Mariette har som en jämförelse 80 000. Tydligen gör gruppen även 60-70 spelningar per år, där de spelar låtar som ”Bärsärkagång” och ”Jösses lilla flicka”. Titlar som för övrigt känns lika tidlösa som pilsnerfilmer.

Så ska vi ha det så här?

Klart vi ska! Ni röstade Rolandz direkt till final 2018. Man får den Melodifestival man förtjänar.

Lär känna personerna bakom bandet Drängarna

Lär känna personerna bakom bandet Drängarna