Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Han offrade tänderna i en rå gris och vann

Jani Jokinen rasar ihop på stranden: ”Helt borta”. Så här såg det ut under förra veckan i Robinson.
Micke offrade sina framtänder i en rå gris och väckte liv i ett gammalt format.Foto: TV4
Micke offrade sina framtänder i en rå gris och väckte liv i ett gammalt format.Foto: TV4

”Pappa kan, pappa kan!”

Michael Björklunds primalskrik när han vinner ”Robinson” är en lyckoinjektion rätt in i hjärtat.

Inte bara för att Micke redan har offrat sina framtänder i en rå gris, utan också för att han gör dokusåpans trötta urmoder trivsamt vital så här 23 år efter starten.

Ingenting i dokusåpor förvånar egentligen längre, men jag kunde ändå inte låta bli att studsa inför rubriken för snart två veckor sen: ”Robinson-deltagaren Michael Björklund biter i rå gris – tappar tänder. Sitter kvar i köttstycket.” 

Den imaginära blodsmaken spred sig i munnen, samtidigt som min fantasi trovärdigt återskapade känslan av hur grisens tyngd fick tandrötterna att ge efter. Mickes tugga känns redan som en doku-klassiker, och då har jag inte ens nämnt att han även var den som tappade mest i vikt under programmet (hela 18 kilo), samt att han till vardags är prisbelönt stjärnkock. Som dokusåpadeltagare är han perfekt, inte minst för att han inte alls tillhör den gamla kallsinnigt kalkylerande, skrupelfria och lagom enfaldiga skolan.

”Lilla tjocka jag har vunnit Robinson”, säger han och man blir alldeles varm om hjärtat. Hans taktik? Att bli behövd. Han har varit ”ärlig och inte skitsnackat”, och beskrivs av de andra som snäll och tålmodig. 

Sensmoralen kunde i princip vara hämtad från Bamse eller Pippi Långstrump, som ett slags vidaregång på ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”. Den ligger också väldigt långt från Robinsons rötter 1997. Då kallades programmet för mobbnings-tv, och efter att den förste deltagaren som åkte ut tagit livet av sig, så tvingades SVT, efter nedläggningshot, till att klippa fram en snällare version.

Ur det perspektivet är det ändå rätt förvånande hur ”Robinson” utvecklats till en trygg tv-klassiker. Tittarsiffrorna är förstås inte exakt vad de än gång var, men ändå höga för ett program som en gång klassats som sliten slask-tv, och framför allt finns där ett slags förnyelse. Dokusåpor har alltid först och främst handlat om relationer, och i ”Robinson” tycks konsekvensen ha blivit att ett spirande nytt ideal av att göra rätt för sig och vara hygglig vuxit fram allt mer:

Så i finalen får forna konkurrenter bedöma vem som är vinsten värdig, och i det sista momenten blir förmågan att göra upp eld avgörande. Falskspel är passerat till periferin, och kvar finns en ny och renhårigare dynamik som blåser liv i ett format som snart funnits med oss ett kvarts sekel.

Vad som förr var mobbnings-tv, vinns idag av ”lilla tjocka jag”. Visst är det ändå lite fint?

Varning för starka bilder!