Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Brander

Gardell injicerar våra hjärtan med livsglädje

Jonas Gardell i ”The queen of f*cking everything” Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jonas Gardell i ”The queen of f*cking everything” Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ingenting har på senare tid gett mig sådan dödsångest som Jonas Gardell. 

Jag kunde på riktigt inte sova efter hans SVT-serie ”De dagar som blommorna blomma”, och allt hans prat om testamente, döstädning och sista stora show har fått mig att vilja vråla rätt ut: 

”Du är för helvete 55 år, och kommer med den där sansade livsinställningen säkert leva tills du blir 100.”

Jag är med andra ord något av en Mattis i Ronja, och tror att jag kan skrämma alla inklusive mig själv kvar i livet: ”Far åt pipsvängen, det går jag inte med på!” 

Men det är kanske just där som Jonas Gardell så varsamt griper in: Med sitt janusansikte av Bergmansk lieman och jovialisk Skalle-Per, har han kommit för att hämta oss till en plats där det faktiskt går att leva med döden – istället för utan den. Och det är med den sprittande känslan som han gång på gång injicerar våra hjärtan med livsglädje, tro och faktisk en hel del trams: ”Livet suger sen dansar man disco” sjunger han i föreställningen och toppar som ”the queen of f*cking everything” allt med paljetter, rosa tyll och en glittrande tiara. Greppen känns igen: Det är den slängiga gången och fåniga minerna. Skämt om mellanmjölkiga småstäder och deras hopplösa slogans, om gammeldags telefonvanor (”ringa riks”), fula barnteckningar (”åh gud, vad fint”) och förstås om maken Mark. Just de senare anekdoterna har blivit som hans egna Bellmanhistorier, konkluderar Gardell själv.

QUEEN OF F*CKING EVERYTHING

Show

Cirkus, Stockholm.

Vad: Premiär för Jonas Gardells sista stora show, som han beskriver som ”sitt testamente”. Med på scen finns även dansare, musiker och sångare, bland andra Ulrik Munther. De maffiga vackra kulisserna är handmålade av Martin Jacobson.

Vem: Jonas Gardell är en älskad komiker, författare och dramatiker med en enorm meritlista. Han ligger bakom allt från tv-serien/boken ”Torka aldrig tårar utan handskar” till en låt som ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, och har fått oss att med självklarhet prata om ”mellanmjölkens land”.  

Spelas: I Stockholm fram till mitten av april. I höst flyttar showen till Göteborg och Lorensbergsteatern där den spelas till mitten av oktober.

Jo, visst är det så. Gardell upprepar sig som bara den, när han blandar välartikulerade visdomar med snusk och livsbejakande styrkesånger. Men för publiken som kommit för att se Gardells typiska humor-riff är det nog just vad de vill ha, och i den kontexten ingår det att Gardell spretar, snubblar, och blottar en skör men också helt vanlig mänsklighet.

Ändå föredrar jag komikerns beskare medicin. Gardell gnistrar när han sträcker ut handen mot döden, som han på träffande modernt språk döpt om till en ”livsvariation”: Han pratar om förlusterna av vännerna Gösta Ekman, Michael Nyqvist, Rikard Wolff, Benny Fredriksson, och alla okända älskade, och önskar sig att den ofrånkomliga döden bara kunde ta en liten paus.

Föreställningens vackraste stund. Den då vi verkligen är tillsammans, bottnar trots allt inte i humor, utan i sorg. Framför hänryckta dansare, och snurrande dervischer, sjunger den sprödaste Ulrik Munther ”Jag vill leva ett liv värt att dö för”. Orden dröjer sig kvar i mörkret, och letar sig sen in i kvällens första tår.