Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Maria Brander

Gå hem ”Så mycket bättre”, du är full

Omtvistade låtraden i låten med Tim "Avicii" Bergling
Harpo tolkar Melissa Horn.
Foto: TV4
Marie Nilsson Lind.
Foto: TV4
Melissa Horn och Thomas Stenström.
Foto: TV4
Det skålas i kvällens avsnitt.
Foto: TV4

Om jag i förra veckan konstaterade att det rådde avslagen kvart i tre-stämning i programmet, så kan jag nu bara säga ”Gå hem, 'Så mycket bättre', du är full”. 

Vad var det egentligen som hände i finalen?

Jag vet inte om någon hade hällt för mycket Gotlandsdricka i kranvattnet lagom till sista avsnittet, men efter en säsong där det mesta har varit på uppriktigt allvar, så nådde man nu Grotesco-fasen där allt ballar ur.

Harpo fick till exempel göra en musikvideo, där alla klädde ut sig. Jag är lite för ung för att ha traumatiserats av Staffan Westerbergs ”Vilse i pannkakan”. 

Men det är ändå idén om sjuttiotalets hallucinatoriska barnprogram som börjar röra sig inom mig, och får psyket att kännas skört.

Sen bjuder Marie Nilsson Lind på kabaré-rap, och rimmar GPS på adress, oh yes och pop-express. Något som inte ens Per Gessle hade kommit undan med. 

Men det är trots allt något förhäxande med Maries glada och komplett gränslösa show, stämd i en ton som bär vidare till en gotländsk brudmarsch med dragspel och tjut. 

Det är folklore på en nivå som mycket väl skulle kunna inspirera Ari Aster till att filma ”Midsommar 2” på ett gotländskt värdshus i framtiden.

Och då har vi ändå inte hunnit till Harpo som tolkar Melissa Horn, ”Så mycket bättres” allra allvarsammaste blomma, på ett sätt som man knappt ens hade kunnat föreställa sig. 

Han är som en liten glittrig enmansvarieté. Åtminstone tills ena skon åker av och stannar kvar i hans hand. 

Då finns det ändå fog för att undra om sammanbrottet är här. Är det nu Harpo förvandlas till Gösta Ekmans Jönssonligan-Sickan, börjar gosa med skon, och kalla den Nisse? Tydligen inte. Men det känns som att det var bra nära.

Med tanke på den oerhört seriösa och ofta vemodiga stämning som präglat ”Så mycket bättre” i år, från bröderna Norén till Cherrie, Maxida Märak och Andreas Mattsson, så kommer den här plötsliga karnevalsyran lite som en chock. 

Man skulle kunna anklaga produktionen för asymmetri och oförmåga till att spara det bästa till sist. Men det är samtidigt något med galenskapen som för tankarna till skrattet som kommer när man inte orkar gråta längre, för att baljan av ledsamheter blivit så stor.

Framför allt finns det en lättnad i att se Marie blixtra till av kreativitet och gemenskap. Hon har fått vara ett slags nationell sörjerska så länge nu att jag knappt vet om det finns en annan Marie där inne. En som är glad.

Men det gör det. ”Jag tror nästan jag är lycklig,” konstaterar hon, och när den sista tonen klingat ut, så känns det som att det kanske var meningen med allt ändå.

Såg programmet med Josefin