Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Filmsida: Varför stoppade ingen Sias nya film?

Foto: Merrick Morton
Kate Hudson i filmen.

Sia sa att hon ville göra ett kärleksbrev.

Men med sin debutfilm ”Music” har artisten i stället förolämpat autism-communityt och rentav inkluderat scener som är potentiellt livsfarliga. 

Det är inte utan att man undrar varför ingen stoppade henne.

För man borde antagligen ha börjat ana oråd redan när Sia i en intervju med Variety berättade att hon ville göra en film som var som ”Rain Man the musical”. När den kom 1988 var det i viss mån ett framsteg att en person med autism överhuvudtaget figurerade på film, men över 30 år senare så har succén också bidragit till att skapa stereotyper kring autism och framför allt har den kritiserats för hur den autistiska personen först och främst får fungera som blott en väg till pånyttfödelse för den neurotypiska rollfiguren (i det här fallet Tom Cruise).

”Music” följer exakt samma dramaturgiska bana, men i en värld där Hollywood alltmer har börjat förstå betydelsen av en representativ rollsättning, så har projektet landat i ett magplask som samtliga inblandade antagligen helst vill glömma. 

Den huvudsakliga kritiken har gått ut på att den autistiska tonårstjej handlingen kretsar kring inte spelas av en flicka med autism, utan av dansaren Maddie Ziegler (känd redan som liten från ”Chandelier”-videon). 

Men det huvudsakliga problemet är nog den förbluffande okunskapen om autism. Exempelvis så spelas huvudrollen i Netflix-succén ”Atypical” inte heller av en person med autism, men den serien har i gengäld flera personer med autism i mindre roller, en trovärdig skådespelare i huvudrollen, och manusförfattarna verkar ha gjort en gedigen research. Något som antagligen bidragit till de ändå positiva recensionerna.

I ”Music” verkar man däremot inte ens särskilt intresserad av den autistiska icke-verbala flickan, utan mer av hennes halvsyster Zu (spelad av Kate Hudson) och hennes livsresa. 

Filmen är som Sia själv sagt ”ett kärleksbrev till alla vårdgivare och autism-communityt”. I den ordningen, får man anta. För när personer ur själva communityn hört av sig till Sia på Twitter, så har hon (i numera raderade tweets) reagerat med ilskna och besynnerliga svar. 

Till en skådespelare med autism, som undrade varför hon med flera inte fått chansen, skrev hon bland annat: ”Kanske är du bara en dålig skådespelare.”

Det var först när publiken efter premiären upprört påpekade att den fasthållning som den utagerande ”Music” utsätts för i ett antal scener, kan vara livsfarlig, som hon började be om ursäkt. Scenerna skulle klippas bort, skrev hon, men i den svenska VOD-version jag sett är de kvar.

Nästa vecka kan ”Music” tilldelas hela fyra priser på Razzie Awards, Hollywoods främsta gala för filmkalkoner. Mer bekymmersamt är att den även var nominerad till två Golden globe. Det om något tyder på att okunskapen om autism fortfarande är stor i branschen. 

”Kändis får ibland för mycket makt”

Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. ”Music” illustrerar effektivt hur kändisar ibland får alldeles för mycket makt och inflytande. I det här fallet har artisten Sia sen länge närt en dröm om att få göra en autismmusikal baserad på hennes missriktade empati för de anhöriga, samt syn på autistiska personer som oskuldsfullt rena eller begåvade med särskilda (magiska) förmågor.

Det tar sig uttryck i vad som nästan blir två filmer: Ett försök till diskbänksrealism som paradoxalt nog utspelar sig en infantilt skildrad idyll där typ grannen, fastighetsskötaren, kioskägaren och mormor tar hand om Music (Ziegler), en tonårsflicka på autimsspektrumet. Tills den dag mormor dör, och halvsystern Zu (Hudson) får rycka in. Hon är knarklangare, nybliven nykter alkoholist, har snaggat hår och en flummig aura som lite för tankarna till Regina Lund. 

Men givetvis så kommer mötet med halvsystern, samt även den frälsande grannen från Ghana att så småningom leda henne på den rätta stigen. Parallellt med detta finns en färgglad kavalkad bestående av musikvideos som ska föreställa Musics inre liv.

Som mamma till två pojkar med autism, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt att en av världens just nu största artister tror att autistiska personer upplever sin verklighet som ett hallucinatoriskt lekland befolkat av Teletubbies. 

Men just det upplägget hade kanske fått passera som harmlöst om inte resten var så otroligt tondövt och klumpigt hanterat. Maddie Ziegler, som inte själv har autism, är tyvärr ingen Dustin Hoffman-talang, och hennes ständigt vidöppna mun och uppspärrade ögon framstår i längden som en karikatyr på en person med autism och intellektuell funktionsvariation. 

Men det värsta är förstås scenerna där den utagerande Music hålls fast till repliker som ”jag krossar henne med min kärlek” samtidigt som en vuxen man lägger sig ovanpå henne i syftet att lugna. Det bygger på så mycket (livsfarlig) okunskap att jag faktiskt får panik.

Som helhet är ”Music” provocerande ointresserad av personer med autism, så till vida det inte handlar om att leverera peppande Sia-sånger om att ”i mina drömmar så kontrollerar inte min kropp mig”. Det är ett förminskande av i synnerhet flickor med autism som Teen Vogue nyligen jämförde med det nedlåtande förminskandet av Greta Thunberg. 

Men för Sia har det tagit flera månader av kritik och bråk innan hon insåg sina misstag, bad om ursäkt, och raderade sitt Twitter-konto. Det är inte utan att man önskat att det hade gått lika lätt att radera hennes film.

Mer om "Music"

USA. Av Sia. Med Kate Hudson, Leslie Odom Jr, Maddie Ziegler, Juliette Lewis. Längd: 1:47. G

Betyg: En geting