Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Filmen lyckas med att träffa rätt i samtiden

Det är så mörkt, så förtvivlat mörkt, på det där Astrid Lindgrenska viset. Som när Katlas eld bränner Jonatan, och riddar Kato gör sorgsna svarta fåglar av rena barnasjälar. Sagans fe är tung av sorg, där hon rör sig mellan Landet utanför, Törnrosdalen och nu det krigshärjade Panem.

Betyg

Science fiction

HUNGER GAMES: MOCKINGJAY DEL 2

USA. Av Francis Lawrence. Med Jennifer Lawrence, Julianne Moore, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Philip Seymour Hoffman, Elizabeth Banks, Donald Sutherland. Längd: 2:17. Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna

Jennifer Lawrence

I Jennifer Lawrence har filmkameran hittat sin Mona Lisa. Hennes ansiktsuttryck är oändligt uttrycksfulla, och Lawrence skiftar som ingen annan mellan stillsam glädje och sorg.

Josh Hutcherson

Från att ha varit filmseriens tristaste punkt, steppar Hutcherson upp och levererar ett rörande plågat porträtt, utan spela över.

Julianne Moore

Bäst i början, där hon pendlar mellan möjligt goda intentioner och makthunger. Älskar att se henne och Lawrence tillsammans.

Liam Hemsworth

Bleknar lite i överflödet av begåvade skådespelare, men gör ändå ett stabilt arbete som kugge i triangeldramat.

I den andra delen av Mockingjay har Katniss Everdeen (Lawrence) visserligen stigit upp ur skyddsrummets underjord, men bara för att likt en Frodo på väg mot Domedagsberget, lida sig mot huvudstadens hjärta.

Ännu en gång lyckas Hunger games med att träffa rätt i samtiden. Och om den förra filmen fokuserade på medias manipulativa kraft, så handlar den sista mycket om hat och rädsla. De känslor som Peeta (Hutcherson) torterats till att känna rinner som ett gift genom gruppen. Samtidigt som president Snow manar huvudstadens invånare till att akta sig för dem från distrikten som vill förstöra vårt sätt att leva.

Jennifer Lawrence ansikte målar känslolandskapet i förtvivlan och ilska, kärlek och skuld, och jag är så oändligt glad att hennes Katniss Everdeen finns. Att hon bär normala kläder, och ingen sunkig lackad sexdress, och att hon omges av mängder av andra karismatiska kvinnofigurer.

Skådespeleriet är genomgående välkalibrerat, rollerna genomtänkta, och actionscenerna en fantasieggande lek med den urbana rädslan för instängdhet och datoriserad anonymitet. Hungerspelen återuppstår kring huvudstadens utsatta avenyer och mardrömska kloaker, men våldet är aldrig ansiktslöst. Varje förlust känns. Kriget är skoningslöst. Som krig är.

Borta är spektaklet och det mesta av skönheten, kvar är kärnan, och det är med lättnaden hos den som ser favoritlaget segra, som jag konstaterar att Hunger games-serien imponerar hela vägen. En gång började vi i spelets totala tillgjordhet, för att till sist landa i den absoluta enkelheten.

Slutet, det värker fortfarande i maggropen, som ett stillsamt vackert, men vemodigt crescendo.