Maria Brander
Därför är det befriande att se på vilket smart sätt Steven Spielberg tillsammans med manusförfattarna Matt Charman, samt Joel och Ethan Coen, valt att spela ned den sedvanliga amerikanska patriotismen, till förmån för en verklighetsbaserad gammeldags Hollywoodsaga om hjältemod och moraliskt ansvar.
Tom Hanks spelar advokaten James Donovan som först motvilligt tar sig an det otacksamma jobbet att försvara den ryske spionen Rudolf Abel. Den upprörda massan ropar efter elektriska stolen, domaren vill mest få det överstökat, men Donovan inser alltmer vikten av en rättvis rättegång. Kanske hjälper det att spionen, makalöst skickligt spelad av Mark Rylance, har en krass humor, omöjlig att motstå. Så Donovan stannar rakryggat vid hans sida, och förhandlar snyggt fram ett fängelsestraff i stället. Kanske kan Abel fungera som en försäkring, lockar han med. Något att byta med ifall en amerikansk spion skulle bli fångad? Omgivningen är skeptisk, men när piloten Gary Powers störtar över Sovjet realiseras scenariot, och Donovan tar på sig förhandlingsarbetets farliga börda.
Tom Hanks rör sig vant i rollen, blandar väl avvägda mängder osjälvisk idealism, med glimtar av humor, och blir därmed så där underbart lågmält sympatisk som bara han kan vara.
I Brooklyn är det hårt, men i Berlin är det hårdare. Berättelsen placerar oss mitt i byggandet av muren, där människor förtvivlat försöker att ta sig till väst och återförenas med sina familjer.
Bilderna är vackra, men laddade av sorg som får extra tyngd av Thomas Newmans gripande filmmusik. Varje människoliv räknas. Oavsett om du är rysk spion, en stridspilot som borde tagit livet av sig eller en betydelselös student.
Donovan stretar på med martyrens dumdristighet för att rädda dem alla. Spänningen stiger i vad som på ytan är en spionthriller, men i hjärtat en filmsaga om att inte kompromissa med människovärdet, ens när det blåser kallt.