Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Maria Brander

En besvärande reaktion jag helst stöter bort

Foto: Trailer

Man skulle kunna tro att Tomas Alfredson hade blivit trött på remakes efter allt hat mot hans ”Jönssonligan” förra julen.

Men vet ni vad! Nu har gett sig på Alfons Åberg, och även om han spelar extremt säkert, så är jag nästan säker på att någon kommer gnälla på resultatet den här gången också.

Jag kan förresten börja! För en stor del av mig kan inte riktigt hantera det här med att man inte längre har med Georg Riedels klassiska musik. 

På det hela taget är det rätt irriterande att känslan inte är densamma som hos Per Åhlins fyrtio år gamla tecknade filmer, som jag växt upp med, och att Jonas Karlsson berättarröst låter som om någon gett Björn Gustafsson (den äldre) valium.

Det är en besvärande reaktion, jag helst stöter bort, eftersom den praktiskt taget gör mig till en sådan där person som rasade mot SVT:s remake-planer av ”Saltkråkan” i somras.

Det ju nästan så det svindlar lite vid blotta tanken på Louise Edlind Friberg (alltså Malin) och Ulf Brunnberg i maj satt i SVT och debatterade huruvida ”Saltkråkan” skulle fortsätta vara ”blond och blåögd”. Men så var det.

Samtidigt är jag, en nyinspelning av ”Utvandrarna” senare, inte längre lika beredd att himla med ögonen åt all upprördhet. Erik Poppes nytolkning hade nog sina poänger, men många kritiker var också överens om att den liksom inte var Vilhelm Moberg längre.

På samma sätt riskerar en ny version av ”Saltkråkan” att bli något annat än en den ursprungliga Astrid Lindgren-sagan, eftersom originalet i så pass hög grad är förknippat med en viss tid. 

”Saltkråkan” var en nostalgidröm redan på sextiotalet, vilket blir tydligt när den där otäcka rikemansungen kommer på besök och vill riva Snickargården till förmån för en fräsch bungalow.

Men framför allt handlar nog ilskan och skepsisen inför en ny ”Saltkråkan” eller ”Karl-Bertil Jonssons julafton”, om att vi vid en punkt i livet tar en version av en älskad berättelse och gör den till en pusselbit i vår egen identitet.

Det fick Tomas Alfredson erfara den hårda vägen i och med ”Se upp för Jönssonligan”. Den ter sig så här i efterhand som en vågad chansning, med tanke på att han redan för flera år sen ratade tankarna på att göra spelfilm av Alfons Åberg. 

Då med argumentet att berättelsernas styrka var att de var så ”reducerande”. 

Det vill säga att de lämnar så mycket utrymme för fantasin att ständigt nya generationer av barn kan göra dem till sina.

Alfons Åberg firar nu 50 år, och de ”bok-filmer” som Tomas Alfredson har skapat, tar ett så litet kliv bort från bok-originalen, att man knappt ens lämnar dem. Det är mer som att boksidorna fått liv, likt klippdockor i ett tittskåp. 

Allt är så sobert och meditativt, att man börjar tänka på Alfons Åbergs farmors livsråd om att det minsann är bra att ha tråkigt också.

Men Ulf Brunnberg kan vara lugn. Helt politisk korrekt är det inte. För scenerna där Alfons pappa röker pipa och dricker öl, ja de är kvar.