Maria Brander
Han har varit mestadels tyst under de två första avsnitten, och stått där lite som en svajande mystisk tall bredvid sin ekorrpigga och ständigt babblande lillebror Victor. Men med den inledande musiklektionen verkar det liksom brista en fördämning inom Gustaf Norén.
Han är kritiskt till att man tjänar pengar på musiken, på något heligt, och tycker heller inte om hur den värderas i siffror och likes: ”Man går vilse,” säger han. Med den inställningen kan man fundera över vad Gustaf gör i ”Så mycket bättre” överhuvudtaget. Detta TV4-flaggskepp som styrs av lika delar reklampauser, Spotifyspelningar och STIM-intäkter.
Samtidigt framstår storebror Norén alltmer som det bästa som hänt programmet den här säsongen. Det är något fullkomligt magnetiskt med hans sätt att gå från upplyst eufori till ett slags passivt aggressiv svärta.
Casper Janebrink trodde antagligen att allt skulle vara gött den här dagen. Han skulle få baka pizza, och dricka bärs. I stället så hamnar han nästan på kollisionskurs med Gustaf kring frågan om man verkligen får betrakta sitt band som ett äktenskap. Inte vet jag, men jag inbillar mig att det ändå krävs talang för att ens lyckas tjafsa med den kroniskt bekymmersfria Arvingarna-sångaren. Eller med den varsamma Melissa Horn för den delen: Intet ont anande ställer hon frågan: ”Vad var det fetaste minnet? Till svar får hon en utläggning om att han kan rabbla konserter med 100 000 människor: ”Jag är en robot. Jag har räknat ut exakt vilket minne som är bäst.” Med spelad robotröst, för att toppa det hela. Stämningen blir lite förvirrat spänd. Samtliga är aningen för tysta, och verkar aningen nervösa. Utom lillebror Victor då som lite zonat ut, och fokuserar på att tugga i sig lunchen, medan de andra helt släppt besticken.
Ändå hamnar sympatierna på något underligt sätt hos Gustaf eftersom han verkar ha något oförstört och äkta kvar i sig. Ett drag av genialitet. En poesi. Vilket märks, inte minst, under den inledande musiklektionen där han får alla att längta efter skoltillvarons underkastelse i bänken. Eller när han hängivet får Borlänge att framstå som produkten av ett övernaturligt samlag mellan två älvar.
Bara att se Gustaf iförd stickad slipover mot en naturskön bakgrund, räcker för att övertyga om att han skulle bli en utmärkt sektledare.
Man skulle rentav kunna tro att han anslutit till ”Så mycket bättre” för att söndra det inifrån. Men i stället är det nog som han sa i tv-soffan hos Filip & Fredrik, men då om Mando Diao: Jag har alltid sett band som ett sår som är där kulturellt, river upp och förstör lite. Det är så det läker till slut. Torkar. Blir en skorpa. Ramlar av. Lämnar ett ärr. Och förhoppningsvis har det gjort kroppen lite starkare.