Maria Brander
Hur många låtskrivare krävs det för att svettas fram en någorlunda habil Mello-skapelse? Ja, minst åtta verkar det som, för det var så många kockar som hade varit och rört i Jon Henrik Fjällgrens vinnande bidrag.
En kreativt urspårad röra av jojk, edm, science fiction-blixtar, modern dans, karga naturbilder och silvervästar. Som gjort för Eurovision med andra ord.
Men med SVT:s numera helt obegripliga tävlingsdramaturgi så blev kvällens vinnarlåt en parentes till förmån för tvåan Tone Sekelius.
Det var väl å andra sidan det minst förvånande under en kväll så märklig att det till slut kändes som att hela Melodifestivalen blev utbränd och gick in i ”tillfälligt avbrott”-läge, lagom till resultatredovisningen.
Avbrottet varade visserligen bara ett par minuter. Men det var minsann riktigt spännande minuter om man jämför med resten av programmet.
Av sociala medier att döma satt publiken just då och nästan hoppades på att det skulle vara frågan om en hackerattack från främmande land. Ryssen! Aliens! Eller bara den forna schlagergeneralen Christer Björkman som börjat få ångest och tryckt på stopp-knappen?
Ett kort ögonblick var möjligheterna liksom oändliga, och jag skulle faktiskt inte protesterat det allra minsta om det hade varit en konkurrerande schlagerstormakt som velat lägga beslag på låtarna, i vad som just nu verkar vara en oroväckande svag årgång av Melodifestivalen.
Instinktivt ville man ju faktiskt rösta på precis vad som helst i stället för bidragen. Kan vi skicka Cornelia igen? Inte det. Häckner?
Det rara programledarparet? Ja Farah Abadi och Jesper Rönndahl ska ändå ha en eloge för hur de på mysigaste sätt lyckades lotsa oss från det ena haveriet till det andra.
Men om jag verkligen måste välja en sak att ta med mig från den här tävlingen så blir det nybaletten och ”spionballongen”, som med sin kombination av vilsenhet, tomhet och dråplighet kändes som en perfekt symbol för kvällen som helhet.
Och kan vi inte skicka den vidare i befintligt skick, så måste det väl ändå gå att klämma in momentet i Jon Henriks jojk.
Lite naket var väl egentligen det enda som fattades i det bidraget.
