Maria Brander
Han kallar sig Käärijä, och efter tisdagens första pirriga semi är jag livrädd för honom: Den stint stirrande blicken, vibrerande tungan och hackiga luggen. Den råbarkade rappen på finska, och hur han bryter sig ut ur en trälåda som ett galet djur i rosagrön ”Squid game”-bur.
Men allra läskigast är tanken på att det kan bli den här finska mardrömmen som fäller Loreen. Hon har nämligen varit förhandsfavorit i så många månader att Europa möjligen börjat ta hennes urkraft för given.
Även inför mirakel kan man ju i längden bli avtrubbad.
Ren utklassning
Ändå var Loreens prestation i semin återigen inget annat än ren utklassning, slipad perfektion och en brinnande hängivenhet, i ett nummer, så smakfullt balanserat att man hade kunnat skriva avhandlingar om det: Om hur det arkitektoniskt massiva, blandas med livmoderintimitet, ökenstormar, häxnaglar, och kläder som signalerar lika mycket raw food-fitness som Mad Max-dystopi.
Men att vara en högpresterande kvinnlig artist är nödvändigtvis inte en fördel när man ska vandra den komplicerade vägen till ESC-publikens hjärta. I synnerhet inte när det står en spännande farlig man där och lockar med sin väsentligt mer bekymmersfria attityd till tillvaron.
Mörkret mot ljuset
Finska Käärijä har en magnetisk karisma som blir extra kittlande genom att vara hämningslös och mer oprövad. Med en ångvält av rap, techno och hårdrock som matchats av en fingertoppskänsla för hur all danskoreografi i någon mån bor granne med skräcken (från ”Black swan” till den hysteriska ”Let’s dance”-bubblan), är det svårt att inte vilja bli lockad ned i fördärvet.
Om Loreen är det forsande vita ljuset, så är Käärijä mörkret och kanske framför allt den upproriska galenskapen, som folk kommit att älska med den här tävlingen.
Därför är det inte konstigt att självförtroendet börjar vackla i den här svenskfinska duellen. Särskilt inte när finnarna klått oss i så mycket annat de senaste åren i form av fungerande skolsystem, snygg och stilsäker statsminister, samt förstås Nato-medlemskapet.
Varför skulle då inte även den här ESC-vinsten tas ifrån oss? Den som skulle göra Loreen till den första kvinnan att vinna två gånger, och tangera Irlands rekord som mest segrande ESC-nation.
Oddsen säger en sak, den svenskfinska maktbalansen och hur den trendar, en annan. Finlands sak är vår? Just nu skulle jag snarare uttrycka det som att vår sak riskerar att bli Finlands.