Maria Brander

Det har varit helt ljuvligt att se hennes resa

Tone Sekelius vidar till Mello-final – om utbrändheten: ”Känns lite lugnare nu”.
Tone Sekelius blev historisk, skriver Maria Brander.
Foto: SVEN LINDWALLL
”Det blir inte direkt lättare för b-laget när de hamnar i skuggan av ikoner som Arja Saijonmaa”, skriver Maria Brander.
Foto: SVEN LINDWALL

Tårar flödade, Theoz skrällde och Tone Sekelius blev historisk.

Men vinnarna framstod ändå som små puttrande propellerplan när den magnifika Concorden Arja Saijonmaa kom flygande högt över havet och intog landningsbanan. 

Försnack, eftersnack, mellansnack och snabbrepriser. Inte vet jag, men en rimlig uppskattning är att årets andra chansen (förlåt, semifinal) bestod av 90 procent utfyllnad och 10 procent show.

De där 10 procenten fick å andra sidan tyngd när Tone Sekelius i rödaste rött gick vidare till final. Inte bara för att hon är den första transpersonen i tävlingen, utan för att det har varit helt ljuvligt att se hennes resa som artist. 

Efter första repet då hon både snubblade, tappade text och i princip såg ut att vilja kräkas på plats, så hade jag aldrig trott det här. Men nu stod hon där och fullkomligt vibrerade av liv och hopp.

Att Theoz, 16, miniskrällde sig vidare kändes också som en liten energiinjektion. Men som helhet är andra chansen ett svårt koncept. Inte minst för artisterna, sen de började fösas ihop med ”hall of fame”-inslaget. 

Om man har en tävlingsdel som från början har en tydlig prägel av tröstpris, så blir det inte direkt lättare för b-laget när de dessutom hamnar i skuggan av ikoner som Arja Saijonmaa. Vilken pipa! Vilken kvinna! Vilken låt!

Vid sidan av klassiker som ”Högt över havet” och ”Alla har glömt” så krympte årets bidrag ihop till nästan ingenting. Å andra sidan så kom Loa Falkmans ”Symfoni” sist 1990, året då Edin-Ådahls ”Som en vind” vann. Man får väl säga att tiden gav Loa rätt, och att de vackraste schlagerögonblicken bor på en ”Himmelstrand”. 

Just så heter för övrigt en skräckroman av John Ajvide-Lindqvist som har just Peter Himmelstrands låtar som en röd tråd.

I boken utgör texterna från kvällens första nya ”Hall of fame”-medlem grunden för ett helvete. Men det är ett helvete som ändå har något lockande bitterljuvt över sig. Som i strofen ”Det blir alltid värre framåt natten. Långt från alla ljusen alla skratten” i Björn Skifs vinnarlåt från 1978.

Så visst, andra chansen må vara ett litet otacksamt helvete, men den är också en del av den frigörande skärningspunkt mellan vackert och groteskt som jag tror är nyckeln till hela schlagerkärleken och hur den petar i känsloskrymslen vi inte ens visste fanns.

Oscar Zias kyss med Farah Abadi: ”Har jag rött läppstift här?”

Programledarnas pusskalas!

Skrällen Theoz för ung för efterfesten

Firar vinsten med familjen och släkten.