Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Brander

Den ständige otursfågeln – som vi aldrig kommer glömma

Svante Grundberg blev 75 år. Foto: OLLE SPORRONG

Ingen kunde förkroppsliga vårt grådaskiga vardagsvemod som Svante Grundberg.

På film och tv var han den bortkomne förloraren, utan några vidare ambitioner. En outsider som skapade andrum bortom kraven och ytan, och fick våra själar att slappna av lite.

I minnena sitter Svante Grundberg med ständiga parhästen Björn Wallde och groggar i en ostädad lägenhet någonstans på Kungsholmen. Med frackskjorta, väst, fluga, cigg hängandes från mungipan, och en högst oklar promille i blodet, levererade duon en typ av show som definitivt inte finns längre: Högst medvetet skitsnack (matchat av en vitsig ”no bull shit”-skylt i bakgrunden) blandades med mer eller mindre seriösa musikinsatser. ”När natten nalkas i galopp, dricker vi järnet opp”, sjöng radarparet i ”Natt-rapp”, och rabblade sedan spritsorter från Triple Sec till Armagnac. Planen var oftast att ”dra på stan”. 

Programmet ”Nattsudd” sändes i SVT under åttiotalets andra hälft, och gav Grundberg en evig krökaraura som väl inte riktigt matchade hans egentligen breda begåvning som regissör, producent och manusförfattare. 

Före det stora genombrottet var Grundberg bland annat verksam som skådespelare på både Pistolteatern och Helsingborgs stadsteater. Sen kom filmjobben i ”Sällskapsresan”, men framför allt i ”Göta kanal” där han spelade den stackars saten till kanotist. En klassisk roll som växte ur periferin till ett slags nationalsymbol för det mänskligt otursförföljda.

Bara ett par år efter den insatsen spann hann vidare på den tråden som den veke konstnären Gotthard i Slas-filmatiseringen ”Henrietta”, där han bollade folksjälslig ångest med Janne ”Loffe” Carlsson.

Det var skönt sväng lindat runt en ständigt lika allvarsam kärna. I samband med 70-årsdagen berättade Grundberg om sorgen i att förlora sin son i cancer. I en TT-intervju sa han till döden: ”Kom an, motherfucker”. Upproriskt samlad på ett sätt inte helt olikt den där kanotisten som en gång i vredesmod knycklade ihop sin tilltufsade kanot och hivade den i en container.

Där ligger den nu. Vid sidan av nattsuddiga tomflaskor och askkoppar. Grundberg finns där inte längre. Jag tänker att han till slut faktiskt lyckades ”dra på stan”.