Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Därför måste ”Idol”-juryn höja ribban för deltagarna

Idol–finalen har hållits varje år i Globen i Stockholm sedan 2007, men kommer nu hållas i inspelningsstudion i Spånga i Stockholm.
Anders Bagge och Nikki Amini i ”Idol”-juryn”.
Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL

”Idol” är inte karaoke längre.

Därför är det på tiden att juryn höjer ribban och börjar leverera kritik som betyder något.

Så var duetterna avklarade, en uppgift som är betydligt klurigare än man kan tro. När Carola och Zara Larsson nyligen gjorde ”Säg mig var du står”, så var rösterna gudomliga, samtidigt som personkemin inte riktigt var där. Ändå har jag sett betydligt frostigare försök till sångsymbios Som när divan Celine Dion mötte divan Tommy Körberg i början på nittiotalet och sjöng ”Beauty and the beast” lite mer som om en duell än en duett. Sällan har blickar velat döda så mycket.

Men idolerna brukar fixa det där! De fixar faktiskt rätt mycket, men får år efter år finna sig i att bli stämplade med det nedsättande omdömet ”karaoke”. Åtminstone från de som inte tittar på programmet, och inte brukar sjunga karaoke som i min värld är en rätt alkoholstinn aktivitet förknippad med att sjunga för sin egen skull hellre än för andras. 

Idolerna är väl snarast cover-artister, vilket många storheter varit genom åren. Till och med den älskade ”Idol”-låten ”Hallelujah” är ju i grund och botten en ständig tolkning av Jeff Buckleys kreativa tolkning av Leonard Cohen. 

Vad som vissa säsonger gjort programmet så torftigt har alltså inget att göra med att deltagarna sjunger gamla hits, utan mer att de faktiskt inte kunnat sjunga och framför allt saknat artisteri med tydlig identitet.

Men i år är det inte så. Resterande idoler har röstresurser så det räcker och blir över, och personligheter man minns. Om ”Idol” är en artistskola så är detta en samling a-studenter, vilket känns ovant, till och med för juryn tror jag. För någon vecka sen hade hela tre av deltagarna själva skrivit låtarna de framförde, och ingen som är kvar är i närheten av dålig. Men alla kan utvecklas. 

Caspar borde till exempel jobba på sin dynamik och hushålla lite med den absoluta hänryckningen.  Ändå verkar juryn obekväm med att ge kritik till deltagare som är så bra. Det är synd, för jag vet att de kan.

 I veckans avsnitt av Idolpodden fick utröstade Ella mer konstruktiva tips av Nikki Amini och Alexander Kronlund än hon fått på en hel säsong. Det var ju så dags då.

Jag gillar visserligen juryns empatiska ton, men alla skulle tjäna på om de nu höjde sina krav en aning. Idolerna skulle bli bättre, och framför allt skulle vi tittar slippa tråkas ihjäl av en show där allt blivit tomma ovationer och hyllningar. 

Jag har snart sett den lyriskt överväldigade juryn till leda. Nu vill jag se en som varsamt rotar i sprickorna och misstagen. Kanske hittar de något där. Något ännu bättre.

Idol–finalen har hållits varje år i Globen i Stockholm sedan 2007.