Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Brander

Carola gör mig både lycklig och ledsen

Hör Carola berätta i ”Så mycket bättre”.
Foto: LARSA NORMAN / STELLA PICTURES
Foto: KARIN TÖRNBLOM/TT / KARIN TÖRNBLOM TT NYHETSBYRÅN

Jag antar att Carola tackar Gud för ”Så mycket bättre”. För det måste vara något av det bästa som hänt henne.

Med lite hjälp från Little Jinder förvandlas sångerskan från glittrande stjärna till en nyansrikare människa. Hon gråter och ler på ett friare sätt, som faktiskt gör mig både lycklig och ledsen.

Det är omöjligt att inte känna ett lite stygn i hjärtat vid bilderna av Carola som tonåring. Hon sjunger ”Säg mig var du står” iklädd kavaj och pumps, bättre lämpade för en 25-åring. Den oskuldsfulla glädjen sipprar långsamt ur henne, och jag antar att det var vi, publiken, som i någon mening slickade i oss den, likt obekymrade vampyrer.

Jag har sett Carola torka tårar ur ögonvrån många gånger, men jag har inte sett henne på riktigt gråta som hon gör när hon pratar om tiden före genombrottet. Den korta okomplicerade barndomen.

För att vara barnstjärna har Carola trots allt klarat livet riktigt hyggligt. Men hon har också byggt ett skal som stänger ut lika bra som det stänger in: Det är enklare att förhålla sig till Ola Salo, den tvivlande prästsonen som säger att ”it takes a fool to remain sane”, än till den starkt troende Carola med rosor på kinden och glittrande blick. 

Ibland har det känts som att hon lever i en egen dimension – ett Carolaland, där fläkten gör divan, och innerligheten blir inåtvänd.

Inte ens ett ”Så mycket bättre” kan ta allt det här ur Carola. Hon är fortfarande den som sörplar kräftor, medan alla andra tagit en paus för att lyssna på Miss Li. Hon gömmer sig under en matta, och slänger sig, i ett anfall av härlighet, mot Ebbot i poolen. 

Det är kul, men det känns också som att ett helt liv som marknadsförd produkt har satt sina spår. Carola har blivit ett fenomen, där människan ibland glöms bort. Till och med av henne själv, tror jag.

Men när hon förenas med jämbördiga och får föra samtal som utgår från musiken och artisters unika erfarenheter, så händer det något. I en stor intervju i Icakuriren i somras berättade Carola själv om hur ”Så mycket bättre” 2014 blev en vändpunkt i livet eftersom hon för första gången kände sig respekterad och förstådd, och för att bland andra Orup tog parti för henne. Det var säsongen då hon reflekterade kring sina bisexuella känslor. Nu berättar hon om hur svårt det är att träffa en partner, som inte bländas av rampljuset. Om avundsjuka och stalkers. 

Fast allra finast är ändå vad som utspelar sig mellan Carola och Little Jinder. Den yngre kreddigare artisten som i sin förra säsong lyfte Tommy Nilsson, gör nu något liknande igen: Hon hittar de kreativa kvaliteterna i Carola, och för kärleksfullt låten (som Bert Karlsson dessutom ogillade) mot en ny modernitet och ungdomlig evighet. Två på ytan diametralt olika artister hittar en gemensam botten – det ger en, om inte annat, ett slags vemodigt hopp om mänskligheten.

Så bra var artisterna

Carola

”Brevet från Lillan”

Plötsligt blir det barnteater. Carola har tagit på sig något som mest liknar en pyjamas och spelar rollen av ”Lillan” med en sådan innerlighet att man vill ge henne en tillhörande pjäs. Jag börjar snabbt sakna Sven-Bertil Taubes behärskade gentleman.

 

Petter

”Bonfire”

Känner mig kluven inför rader som ”du tar mig upp som Loreen i Euphoria”. Men texten är annars det bästa med Petters tolkning av Miss Li:s reggaepop. I övrig känns rappen halvhjärtat pratig och låten saknar både övertygande sväng och melodi. Känns tunt. 

 

Miss Li

”Second life replay”

Säsongens mest kreativa idéspruta slänger ut sitt hjärta igen. Miss Li har tagit med sig det rockiga vrådjupet från Ebbots original, och lagt på en dramatisk ”I feel alive”-refräng som hade funkat som både James Bond-tema och Mariette-låt i Melodifestivalen.

 

Ebbot Lundberg

”Whatever 4ever”

Spela shoreline! För det är ju typ vad Ebbot gör. Här finns en känsla som låter mer av röjig Broder Daniel än flödande Soundtrack. Det elektriska hos Little Jinder gifter sig fint med Ebbots rockighet, och drar sofistikerat nästan åt Silverbullit.

 

Magnus Carlson

”Don’t stop believing”

Med tanke på att Carlson kommer in som sjätte man efter Sven-Bertil Taubes bortfall, så anar jag en snabblösning här. Tolkningen är exakt vad man förväntar sig – en Miss Li/Mariette-låt i Weeping Willows-tappning med festligt blås och vemodig Morrissey-klang.

 

Little Jinder

”Säg mig var du står”

 

Kvällens smartaste låtval. Little Jinder gör en klubbig tolkning av Carolalåten som på senare år fått ett slags dansgolvsrevival. Med Little Jinders mindre, men bestämda röst, är det som att höra en låt förskjutas från Abba till ”Like a prayer”-Madonna.