Maria Brander

Brost bar på en sorgsen känsla av utanförskap

Foto: ERIK MÅRTENSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: EERO HANNUKAINEN / /IBL

På film och tv symboliserade Johannes Brost modigt det mänskliga misslyckandet.

Från den klantige Joker i ”Rederiet” till den bedagade festfixare i ”Avalon”, löpte en nyans av utelämnande utanförskap som letade sig in i våra hjärtans hemligaste vrår och fick oss att älska honom.

De flesta minns förstås hans Joker: Den gängliga figuren med otämjd frisyr, hopplösa glasögon och inte minst det skeva leendet som blev något av Brosts signum. Det var den typ av roll som den svenska fumliga folksjälen är byggd av. Men för egen del tänker jag på ”Avalon” och är glad över att Brost fick den där välförtjänta Guldbaggen för den rollen.

Brosts insatser var ju annars av ett slag som alltför sällan belönas. I ett land där skådespelare ska passa sig för att fastna i ett fack, dröjde han sig troget kvar i den folkkära rollfiguren Joker. Han var aldrig någon typisk filmstjärna. Ingen hjälte. Ingen förförisk hunk. Men där fanns något annat, oändligt mycket mänskligare, som talade till vårt verkliga jag. Den där lilla människan som gör så gott hon kan.


LÄS MER: Johannes Brost är död efter sjukdomskampen – blev 71 år gammal 


Det var en sällsam skådespelarkvalitet som Brost bar på: En lite sorgsen känsla av utanförskap som lika gärna kunde användas till att spela överklass i ”Bröllopsfotografen” eller läkare i ”Jordskott”, som att gestalta den andra änden av människospektrat som bartender på Finlandsfärja.

Ändå var det ”Avalon”som imponerade mest. Till och med på internationell branschpress som Variety. Kanske för att rollen som festfixaren Janne tycktes ligga så nära Johannes Brosts eget liv som stundtals övermodig livsnjutare och Café Opera-playboy. 


LÄS MER: Johannes Brost är död – här är rollerna vi minns 


Det var den bedagade dekadensen i ett par ljusa jeans och en uppknäppt skjorta. En skönhet, lagom trasig, för att exponera det varma uppriktiga hjärtat inuti.

Det fanns en förlösande faktor i det, en vemodigt optimistisk känsla som väller över en när Brost kastar sig ut på dansgolvet i ”Avalon”. Rör sig ensam, utan ansats att imponera, i ett blått tyngdlöst dis. Bryan Ferry sjunger sångtexten ”Now the party’s over. I’m so tired”. Om en okänd destination. Om att dansa ut i ingenstans.

Men Johannes Brost dansade inte ut i ingenstans. Han svepte in i oss, till en särskild plats som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån honom.