Maria Brander
Däremot har oron för programmets behov av en motor släppt sen Casper Janebrink klev in som säsongens hakuna matata-inslag, och tillika kulturkrock. En process som påminde om att slänga in en pyntad plastgran mitt i en asketisk Ernst-jul av ylle, linne, tallbarr och vitmålad betong.
Arvingarnas frontman erkänner utan omsvep att han inte lyssnar så mycket på texter, men gillar ”fräcka gitarrer”. Melissa Horns ”Som jag hade dig förut” har han hört på ett dynamic mobility-pass på gymmet. Nu har han ”meckat till den lite, så det blir en bättre refräng”, och sen bara kör han i stående manspread, med siktet inställt på en öl och lite tjöt efteråt.
Det självförtroendet! Den glädjen! Varför finns inte Casper att få på recept?
Men även bröderna Norén tar sig, och växer stadigt som välartade entertainers med hjärta.
Deras hyllning till Siw Malmkvist var så genomtänkt att den hade kunnat utvecklas till en hel nöjespark av milkshakes och vinyler sprungna ur lika delar folkhem och folkvisa. Men med ”tack för alla sånger från dig” och i svarta kostymer, får man också intrycket av en minnesstund med kaffe och kaka.
Visserligen kan Siw mycket väl bli 104, (vilket det inledande yogapasset talar för), men efter beskedet om att hon inte orkar med fortsättningen, så ökar ändå känslan av avsked och slut.
På bilderna i Siw-muséet syns Cornelis och Svante Thuresson. De är alla borta, och kanske glömda. Snart minns ingen längre ens ”Hylands hörna”, trots 21 år på tv.
Men måhända dröjer sig en och annan ”Så mycket bättre”-låt kvar eftersom generationsskiftet på många sätt blivit dess alltmer bärande ingrediens.
I mötet mellan bröderna Norén och Siw Malmqvist finns det framforsande livet. Precis som när Tommy Körberg i fjol lämnade över ”Judy min vän” till Benjamin Ingrosso. Det är som att ”Så mycket bättre” i sina allvarsammare stunder tagit rollen av arvskifte där legendarerna lämnar över sina låtskatter till de som ska ta vid.
Det känns svindlande och vemodigt, även om kvällens avsnitt också gav känslan av att vid vägens slut så kommer Casper Janebrink ändå alltid sitta där i en badtunna med en öl, och en frälsande tonartshöjning.
Det ska va gött o leva, och allt blir bättre om man kan bugga till det.