Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Brander

Bibi Anderssons storhet gör henne oförglömlig

Skådespelaren Bibi Andersson. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

När Bibi Andersson gick bort i april, sörjdes hon av en hel filmvärld.

Från ljuset i ”Smultronstället” till skuggorna i ”Persona” är varenda bild av skådespelerskan ikonisk. 

Inristade i oss, inte bara som avtryck från en svunnen epok, utan som skärvor av våra inre liv.

New York Times beskriver henne som den ”strålande närvaron i Bergmans filmer”, medan branschpress, som Hollywood Reporter, filosoferar kring skådespelerskans fascinerande utveckling från ”ungdom och renhet” till ”komplexitet och besvikelse”: En själaglad oskuldsfullhet som mognar in i ålderdomens besvikelse.

Bibi Anderssons bortgång den 14 april i år blev en världsnyhet, utkavlad i allt från Washington Post till franska Le Monde. Inte oväntat, men samtidigt en påminnelse om att hon var så mycket mer än bara Ingmar Bergmans skådespelerska.

Redan som tonåring upptäcktes hon av demonregissören som efter en reklamfilm gav henne en mindre roll i ”Sommarnattens leende” (1955). På det följde strax större engagemang. 1957 får publiken se henne i två enorma klassiker – som kringresande skådespelarhustrun Mia i ”Det sjunde inseglet” och som vackra smultronplockande Sara i ”Smultronstället”. Året därpå är hon även med i ”Nära livet”, vilket renderar henne ett delat pris som bästa skådespelerska i Cannes. 

Redan där är hon stor. Hon ska bli större.

I ”Persona” (1966) mot Liv Ullmann, mötte Bibi Andersson den komplexa roll hon förtjänar. Scenerna är små underverk av oförglömlighet: Det är hennes kortklippta hår och sextiotalsskarpa solglasögon mot en solig vägg, insmörjandet av ansiktskräm före sänggåendet, en glasbit som försåtligt lämnas kvar på marken, slagsmålet med kokande vatten, och så den omtalade spegelscenen. 

Allt detta tar Andersson ut i världen. Under sjuttiotalet spelar hon inte bara in ”Scener ur ett äktenskap”. Hon gör även flertalet Hollywoodfilmer, och två roller på Broadway. Sista prestationen blir som moder Rikissa i ”Arn”, den ger henne en Guldbagge till – hennes tredje bara på 00-talet.

Efter en stroke, blev det också hennes första farväl från skådespelarlivet. På kanten mellan vår och sommar, blev det till sist dags för ännu ett. I Hedvig Eleonora kyrka samlades så vännerna: Harriet Anderson, Lena Söderblom och Gunnel Lindblom, bland många. De sista av legendarerna sökte sig mot ljuset: Den vita kistan och de vita blommorna, den sista strimman av den där ”strålande närvaron” som en gång lyste över oss.