Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Brander

Bästa låten på evigheter – han kan vinna Eurovision

Foto: JOHAN VALKONEN / JOHAN VALKONEN/STELLA PICTURES STELLA PICTURES
Foto: OLLE SPORRONG

Tillåt mig att Beatlesskrika rätt ut:

John Lundvik vann med en låt som bara växer och växer och växer, till det bästa på en evighet.

Den ljusnande ESC-framtid är vår!

Men vart tar SVT vägen sen? Efter vinterns många interna problem, pekar det mesta på att 2019 varit ett år av provisoriska paniklösningar, och att Mellon famlar efter förnyelse.

De flesta bättre Mellobidrag har egentligen en höjdpunkt, ett förlösande klimax. Men ”Too late for love” har hur många som helst: Det är tonartshöjningen, det ljuvliga guldljuset som faller ner över Lundvik, kören som uppenbarar sig likt beskyddande ärkeänglar, och så den sofistikerade lilla tomrummet av tystnad. Och då har jag inte ens kommit till det modernt housiga soundet, och röstguden själv. När John Lundvik sjunger är han som elitidrottaren som susar förbi alla hobbymotionärer. Medan Lisa Ajax, Hann Ferm, Wiktoria (för att inte tala om Nano) sjunger som de skurit av en bit av foten, för att ändå få den att passa i skon, så är det som att Lundvik är född till detta. Han får det att verka så lätt, så glatt, som att det aldrig är ”too late for love”.

Arenan älskade honom, och vrålade i extas. Folket älskade honom, och inte minst den internationella juryn älskade honom. Full pott med genomgående tolvor är historiskt, och bådar så klart gott för Eurovision. Att få både folket och juryns röster brukar vara en säkerhet i sig, men även små detaljer som att internationella juryn faktiskt hade Nano och ”Chasing rivers” som tvåa, pekar åt rätt håll. Uppenbarligen vill Europa ha en känslosam gospelschlager med körer och power i år.

John Lundvik utklassade de andra

Men den främsta styrkefaktorn är förstås utklassningen. Ett jämnt resultat tyder oftast på medelmåttighet. Melodifestivalen är aldrig så fantastisk att den rymmer två genilåtar. Men glappet mellan John Lundvik och tvåan Bishara ligger på betryggande 74 poäng. Så pass stor skillnad har det faktiskt inte varit, sen ja Måns Zelmerlöw och ”Heroes” 2015 faktiskt. 

Jag vill inte lova för mycket. Hur motståndet i ESC ser ut vet vi ännu inte så mycket om. Men vi kan väl enas om att på pappret anar vi redan nu ett vinnarläge? Så till vida att John Lundvik nu inte går och förlorar mot sig själv. Japp, den overkliga människan nöjer sig uppenbarligen inte med juryrekord i Mellon, utan är redan kvalificerad till Eurovision som låtskrivaren bakom Storbritanniens bidrag ”Bigger than us”. En låt som han för övrigt ville tävla med själv i Sverige. Men se det satte SVT stopp för och någonstans där börjar vi väl komma in på de bekymmer som fortfarande präglar Melodifestivalen.

En fantastisk låt skapar förstås party för stunden, men efter Tel Aviv i maj, så sitter man där igen i vardagen som ännu verkar oroväckande präglad av provisorier. Efter de senaste årens svacka har Melodifestivalen varit i desperat behov av att vända trenden av sjunkande tittarsiffror och låg kvalitet. Det har man på sätt och vis gjort. Programledarna har varit bra, inte fantastiska, men bra. Programmet har utstrålat värme, och låtarna har överträffat förväntningarna. Men det verkar ha kostat. För ur kulisserna sipprar rapporter om en osund arbetsmiljö och trakasserier. Mitt i glädjekalaset får SVT plötsligt koppla in sin egen HR-personal, och det är inget gott tecken. 

Melodifestivalen behöver förnyelse

Samtidigt verkar det finnas en detaljstyrning som spårat ur lite. Inte bara för att John Lundvik inte fick sjunga den låt han egentligen ville, utan för att man nu kan komma undan med att ta in reklamkupper (Pagan fury) och slingra sig undan motiverade plagiatanklagelser. Fanns det verkligen ingen i urvalsjuryn som vågade räcka upp handen och påpeka att introt till stackars Andreas Johnsons låt lät lite väl mycket Avicii? Uppenbarligen inte. 

SVT och Melodifestivalen behöver förnyelse, och då menar jag inte mindre justeringar, utan snarare en helt ny riktning. Som när man en gång i tiden införde deltävlingarna, gav oss drottning Petra Mede eller förstklassig mellanaktsunderhållning av typ Grotesco eller Björn Gustafsson. En grund som håller utan att man behöver offra halva arbetsplatsen. 

John Lundviks strålande seger kommer säkert att frälsa oss i Eurovision, men i Melodifestivalen 2020 hjälper den oss inte längre.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!