Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Brander

Årets värdar är en stilla gäspning i hängmattan

Fares Fares, Isabella Löwengrip och Marie Nilsson Lind är några av sommarpratarna. Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Årets sommarpratare känns som en stilla gäspning i hängmattan.

De är en samling lagom intressanta namn som nu står inför pressen att vädra trauman och tragedier.

Som jag hoppas att de gör något helt annat.

Nej, det blev ingen Greta Thunberg. Hon hade sannolikt bättre saker för sig än att vara personlig i etern. Men det hade ju varit uppfriskande med något som stack ut en smula i alla fall. 

Nu följer ”Sommar i P1” de senaste årens mall med exaktheten hos ett tunt kalkeringspapper. Det blir säkert jättetrevlig med Tilde de Paula Eby och Jonas Gardell, men har inte de pratat och berättat ganska mycket tidigare, inte minst om sig själva? Vad är det som gör Sissela Kyle och Lisa Miskovsky till självklara val just 2019? Och varför ser urvalet numera ut exakt så här?

För listan är i vanlig ordning en mix av kändisar, toppade med ett styck diplomat (Olof Skoog), en kock (Björn Frantzén), ett par veteraner ( som Grynet Mollvig) och någon driven yngre förmåga (Isabella Löwengrip). Här finns forskare, experter, idrottare, en rappare, en Youtuber och en fläkt av Hollywood (Fares Fares).  

Marie Nilsson Lind kvalar i någon mån in på den ögonöppnande Metoo-platsen som förra året fylldes av Sara Danius. Caroline Farberger, ICA:s vd som korrigerade sitt kön, står för årets livsberättelse. Medan tonsättaren Sven-David Sandström, som gick bort så sent som i måndags, ska prata den tionde juli. Det blir naturligtvis speciellt.

Men på många sätt är mixen så väl avvägd och noga sammansatt av allt möjligt, att den i nuläget mest framstår som ett antiklimax av uppfyllda förväntningar. 

Molly Sandén kommer med största sannolikhet prata om när kärleken tar slut. ”The wife”-regissören Björn Runge lär redogöra för sin stora revansch på Filmsverige, och vår tids Marie Antoinette – Isabella Löwengrip kommer göra allt för att ingen ska missa att hon har siktet inställt på världsherravälde.

I bästa fall är någon lite rolig. För den varan tycks det råda något slags akut brist på numera. Inte för att jag tror att det går att återgå till sextiotalets kåserande Torsten Ehrenmark-stil, där någon i timmar får bre ut sig om sina rundresor i Frankrike och filosofiska tankar kring snickrandet av en altan. 

Men det där lite mer kravlösa tilltalet behövs ändå. Som när genialiske Jonatan Unge i fjol främst berättade om alla sina misslyckanden eller när Ulla Skoog 2015 bara pratade byggnadsvård eller när Per Andersson 2016 släpade in en imaginär tombola av 3978 anekdoter i studion.

Jag hör mycket hellre något totalt galet i sommar än ännu en omgång pliktskyldigt frampressad tragik.