Maria Brander
Albin Lee Meldau säger det själv i klippet ifrån det kommande återträffsprogrammet: ”Folk har sagt att det är lite som en sekt när ni kommer ut därifrån.” Och visst är det så. ”Så mycket bättre” har under hela säsongen levt som i hänryckningens tid. En kollega visar upp låttolkningen för dagen, och alla mer eller mindre tappar det: Gråter, kramas, suckar, diggar, med en intensitet så stark att steget till att börja tala i tungor inte alls känts långt. Bara Albin Lee Meldau i sig har varit som en egen lite sidoshow av att lyssna med total inlevelse.
Inget fel i det egentligen. Man kan säga att han tog en för laget. Så att vi andra slapp dö av tristess, när låtarna inte alltid levererade.
Så kliver hedersgästen Kerstin Bagge, 83, in och den annars så brutalt exalterade samlingen liksom landar. I ett slags respekt för sångerskan börjar de bete sig som folk, applådera artigt och sluta sittdansa på stolarna. Det ordinarie överlyckliga tonläget hade ju nästan känts pinsamt i närvaro av någon som inte levt en vecka i ”Så mycket bättre”-bubblan.
Kerstin Bagge är dessutom så befriande ärlig i sina reaktioner att de andra stundtals verkar bli smått nervösa i brist på bekräftelse. Hon sågar och kritiserar inte. Men är artig och framför allt rimlig i sina reaktioner. Ofta säger hon ingenting alls. Vana vid en hel våg av hejarop och klappade axlar, vet artisterna inte riktigt vad de ska göra, och framstår som förläget bortkollrade: Det är begripligt att Charlotte Perrelli inte fattar någonting efter Stors mystiska scenfrieri, men till och med efter sitt eget uppträdande framstår hon som lite osäkert förvirrad, och frågar försäkrande: ”Den är lite skön va? Lite annorlunda?” Kerstin svarar ja, som en skolfröken.
Hon sätter även betyg på första omgången låtar: ”Ni har plus i kanten allihop – ni som hittills varit med.” Eric Gadd får en uppmuntrande tummen upp: ”Bra serru.”