Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Brander

Äntligen är skammen där den hör hemma!

Skådespelarnas manifestation på Södra teatern i Stockholm. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Skådespelerskornas manifestation är ett historiskt ögonblick som gör ont. Men efter sorgen väntar förlösning:

Äntligen är skammen där den hör hemma!

Så många år det har tagit. Alla denna tid som skådespelerskorna burit sina erfarenheter inom sig, berättelser som ingen velat lyssna på – känslor av skuld, ångest, ilska och rädsla som tystats ned. ”Tystnad tagning”-vittnesmålen på Södra teatern i Stockholm uppfyller rummet likt en tung gas, när kvinnorna berättar om ett yrkesliv där de helt och hållet reducerats till sexobjekt. Fått sina kroppar granskade, tvingats till beröring och översköljts av förnedrande ord. 

Äcklet står en snart upp i halsen, när rum efter rum fylls av ännu ett övergrepp. Det kan vara på scenen, bakom kulisserna, på inspelning, på scenskolan eller en fest. Ingenstans verkar kvinnan vara fredad från männen som tvingar sig på dem. De så kallade genierna som gjort den egna otyglade sexualiteten till förutsättning för den goda konsten. Som vill få allt till att handla om att knulla.

 

Givetvis är det inte så. Inte ens stora regissörer och manliga skådespelarstjärnor går runt och är ständigt kåta på sina kvinnliga kolleger. Den grova jargongen, de förnedrande provspelningarna, den påtvingade nakenheten och övergreppen, handlar egentligen inte alls om sex. Det handlar om makt. På Södra teatern blir det tydligare än någonsin. Vittnesmålen är ju fyllda med våld, hot, och män som njuter av att medelst sina tunga kroppar sätta skräck i och kontrollera skådespelerskor.

Alla har vetat. Få har gjort något. För att sextrakasserier, inte bara i skådespelaryrket, utan i hela samhället har varit något normaliserat som man får räkna med som kvinna. 

Precis som att man i andra tider fått finna sig i att vara omyndigförklarad, ha begränsade möjligheter till utbildning och halva lönen.

 

Men när skådespelerskorna på söndagen läste sina vittnesmål och målade upp världen i all sin vidrighet, hände det något. Skammen som dessa kvinnor burit med sig så länge, landade plötsligt hos förövarna. Trakasserierna upphörde att vara normala. 

Genom publiken pulserade ibland spridda skratt, inte för att det var roligt, utan för att männens beteende var så löjeväckande. Rösten stockade sig för kulturministern, och efteråt kramades kronprinsessan och drottningen adjö. 

Det var historia som skrevs inför våra ögon. Tänk att berättelser som tidigare smusslats med och stampats på, nu kan läsas med klar röst på en teaterscen framför våra kungligheter. 

Mitt i all ilska, finns där plötsligt utrymme att vara stolt: Vi har trots allt en revolution på gång, där till och med drottningen är med på ett hörn.