Maria Brander
Det är något med Andreas Mattssons stillsamma ödmjukhet som fullkomligt övermannar mig. Han beter sig ju som att han alls inte förtjänade det här, när han i själva verket förtjänar det mest av alla. Mestadels är han tyst betraktande, men det sägs att han har skrivit 930 låtar genom livet. En ocean av musik som låter sorgsen, även när den är lycklig, och när Melissa Horn väljer att tolka ”Parklands” framstår Andreas som genuint förvånad över att hon ens vet vem han är.
Trotset från indieeran är som borta. Som om Andreas en gång var en kantig sten som nu slipats av livet, och fått en lenare tyngd.
Sweet Chariots ”Parklands” som Melissa tolkar, och hans egen version av Daniels ”Isabel” är tveklöst avsnittets starkaste musikaliska ögonblick. Precis som när Andreas gjorde om Cherries ”Känns som 05”, så har han även här gjort ett helgjutet jobb med en välsnickrad låt, och en ny text som är hans egen känslomässiga tolkning av originalet.
Men det är först när Daniel Adams-Ray går ned på knä som jag inser att det är den här typen av erkännanden som numera är kärnan i ”Så mycket bättre”.
Det ska sägas att jag var skeptisk när programmet för två år sen gick från att varje artist hade var sin dag, till att de på ett mer flytande sätt har fått komma och gå. Men resultatet har blivit fantastiskt, i det att man lämnat det ”Stjärnorna på slottet”-liknande realitykonceptet, till förmån för musikaliska möten. Men den förändringen innebär också en stor risk, eftersom det någonstans måste skapas magi i form av en Fenix som reser sig inför våra ögon. Någon måste omvärderas och bli pånyttfödd.
I fjol hände det när Benjamin Ingrosso gick från att vara dokusåpa-imbecill barnstjärna till att bli popgeni, och senare även när Jakob Hellman gjorde comeback efter åratal av tystnad och dåligt självförtroende.
Med Andreas Mattsson är det i stället som att få upp ögonen för en lång och trogen tjänst. Det är en nära tusen låtar tung katalog som nu får skimra i tårar.
Det är märkligt att det känns. För numera förväntas ju deltagarna i ”Så mycket bättre” närmast kunna gråta på kommando, på ett sätt som gränsar till skådespeleri. Men när Andreas kämpar mot tårarna, är det så alltigenom äkta att man bara längtar efter att få gå sönder lite, och få känna exakt det han känner, helt hudlöst och sårbart.