Året är 1992 och inbördeskriget rasar i Georgien. De flesta i den grupp av estländare som tidigare flyttat till landet, har valt att återvända. Men två män stannar envist kvar i ensligheten.
Det är Markus (Nüganen) som till varje pris vill rädda sin mandarinskörd, och hans granne Ivo (Ulfsak) som är behjälplig med att snickra lådor till frukten.
Livet är stillsamt, men stridigheterna rycker allt närmare, tills en dag då militär från två sidor drabbar samman precis utanför dörren.
När eldgivningen upphört är de enda överlevande en tjetjensk och en georgisk soldat. Båda är skadade, men Ivo tar sig an dem, och förvandlar med fast men varsam hand fiendskap till vänskap.
Detta är en berättelse med novellkänsla, som med små medel visar på våldets meningslöshet. Lembit Ulfsak har en karisma som landar mitt emellan Härskarringens Gandalf och Saruman, där hans Christopher Lee-ädla ansiktsdrag möter vishet och godhet.
Den lilla gruppen om fyra män flätas samman allt hårdare, stämningen tinar upp, men man anar ändå att kriget inte kommer att lämna något uppskov särskilt länge.
