Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Magnus Ugglas succé – strålande masspsykos

Uggla får sällskap av en zombieparad på scenen. Foto: ©Mats Bäcker
Foto: ©Mats Bäcker
Foto: ©Mats Bäcker

Det känns symptomatiskt att den evigt trotsige slyngeln Magnus Uggla inte blev medgörlig nog att göra en hitshow förrän uppåt pensionsåldern. 

Artisten har redan hotat med att upplevelsen kommer att vara som ”tre rätter med bara glass och bakelser – en överdos av Magnus Uggla”. Men jag vet inte det. Låtskatten är visserligen av det burdusa slaget, och allt har verkligen inte åldrats med grace:

Uggla brer i showen på ännu ett lager komisk distans på de hotta brudarna från Djursholm, för att de ännu ska passera och infogar de flesta av låtarna om tjejer, brudar och allt vad vi kvinnor får heta i ett nästan urskuldande glatt medley. 

Ändå finns det något djupt fascinerande inbakat i Magnus Ugglas livsgärning, där han under fyra decennier kombinerat folklig humor med lågmält vemod, och en mystikskapande distans – lite som en partygladare Janne ”Loffe” Carlsson. 

Vandringen från glam och punk, via after ski-bröl till ett skörare allvar i ”Jag och min far” eller ”Världen är din är med andra ord väl värd att göra. Och den går i en rasande fart.

VARNING PÅ STAN NU MÅR KUNG I BAREN ILLA IGEN

Var: Göta Lejon, Stockholm

Publik: 1100 (utsålt)

Vad: För första gången under en 40 år lång karriär bjuder Magnus Uggla på en hitshow.

Vem: Mannen bakom låtar som ”Jag mår illa”, ”Dansar aldrig nykter”, ”Johnny the Rocker”, men även ”Jag och min far” uppträder tillsammans med både ensemble och band. Allt i regi av Rikard Bergqvist.

Spelas: Till slutet av januari.

Showen mer eller mindre vräker sig över en från ögonblicket som Magnus Uggla kliver ut på scen i klassisk skinnpaj, och snabbt får sällskap av en zombieparad, i form av förkroppsligade gamla hits med namn som Baby Boom, Trubaduren och Disco-Kaj.

Greppet att visualisera låtarna med hjälp av ensemblen (som bland annat inkluderar Lisette Pagler) löper showen igenom, och fungerar mindre bra i ”4 sekunder”, men faktiskt alldeles lysande till ”Trubaduren”. Det sätter också fokus på Ugglas berättande, och hur många av texterna på ett ogenerat sätt nystar fram minnen ur våra liv. 

 

Stundtals snuddar Uggla vid allvaret. Foto: ©Mats Bäcker

Tidsresan genom artistens karriär går oundvikligen rätt igenom oss, vare sig man vill det eller inte. För så djupt sitter låtarna: Från den hormonstinna upprorskänslan i ”Johnny the Rocker”, till den skyhöga kitschfaktorn i ”IQ”, kändissatiren i ”Jag mår illa” och partykänslan i ”Kung i baren”.

Stundtals snuddar Uggla vid allvaret. Nämner adhd:n, pratar om sina barn, ältar åldrandet en smula, och sjunger ”1:a gången” som han för 24 år sen skrev till sin nu vuxna dotter, så att den liksom vibrerar genom oss och ut i evigheten.

Det är egentligen så jag gillar honom bäst. Men publiken är här för en nostalgitripp, för att få  sjunga med i texter, och dansa sig bekymmerslösa. Så mot slutet höjer Uggla tempot ännu mer och låter partylåtarna rasa av honom till stående ovationer.

Kanske fyller han just då, som han själv sammanfattar det i showen, funktionen som ”ställföreträdande idiot” eller så berusar han oss faktiskt med frihet. Skit samma vilket, det är ju trots allt en strålande liten masspsykos, och precis vad folk vill ha.

Annons:
Expressen Refunder Julklappar

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!