Det är förvisso lördagskväll, men inte vilken lördagskväll som helst.
Efter de fruktansvärde terrordåden i Paris, en attack som drabbade besökare på en rockkonsert allra hårdast, var det en lördag med sorgeband och inställda fester.
Inte den här festen dock.
Madonna, som tidigt uttryckte sin sympati för offren och de anhöriga i Paris, gjorde det enda rätta. Satte ner högklackarna i sitt extravaganta scengolv med ett av den här branschens mest spridda ordspråk. "The show must go on".
Med betoning på show.
"Rebel heart tour" är ju ett självspelande piano. På gott och ont.
Alla sensationella scenlösningar är de samma kväll efter kväll. Låtlistan är sig lik, undantaget ett nummer i i latinopartiet (vi kan återkomma till det). Större utrymme för musikalisk improvisation tillåter inte den avancerade showen.
Det lämnar publiken med en föreställning där varje moment sitter som en smäck, men som också känns statisk som en Vegas-show regisserad av Cirque du Soleil när låtarna vägrar gripa tag.
Det är väldigt mycket yta.
Lyckligtvis är det dock också betydligt mer innehåll än i den senaste världsturnén, den lika spektakulära men känslomässigt iskalla "MDNA tour".
Det starkaste intrycket från Europapremiären är också intakt:
Madonna verkar ha kul på scenen. Trots alla moment hon är tvingad att hålla koll på - bara det faktum att hon gör åtta klädbyten är en logistisk övning i den högre skolan - så partajar stjärnan ihop med fansen på den här turnén.
Inledningsvis är det främst Madonna själv som festar loss, publiken är länge förvånansvärt passiv.
Kanske saknar fansen de klassiska hitsen. Kanske tycker de som jag, att lite för många låtar hackar onödigt mycket (inte minst när scenen byggs om till en bilverkstad; i "Body shop" och "True blue" är det musikalisk soppatorsk). Kanske finns Paris någonstans i det kollektiva bakhuvudet? Den förstärkta säkerheten och visiteringen vid entrén är om inte annat än påminnelse.
Vändningen kommer i lationpartiet, när Madonna framåt midnatt sätter sin spotlight på i elefanten i rummet.
Hon berättar att terrorattacken i Paris gjorde att hon tänkte ställa in kvällens show. Hon håller ett känslosamt tal till offren, arrangerar en tyst minut och spelar sedan "Like a prayer" - en publikfavorit som bara plockas fram vid speciella tillfällen (detta var fjärde gången sedan turnén startade i september).
Värmen tränger igenom, engagemanget stiger, festviljan bankar äntligen på dörren med stora näven.
En stund senare, när Madonna kopplar in partyturbon och trycker gasen i botten över mållinjen, finns bara en sak att säga:
Kalas.
