Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lundell ville fly

Katastorspelningen. 10 juli, fem dagar efter premiären, spelar Ulf Lundell i Borgholm på Öland. Det blir katastrof. Han är berusad, snubblar, glömmer texter och berättar historier utan poäng. Foto: Roger Turesson
Det var Ulf Lundells dramatiska skandalturné.
I dag publicerar vi ett utdrag ur Expressenjournalisten Måns Ivarssons nya biografi om Ulf Lundell - och sanningen bakom det stormiga och tumultartade livet på och bakom scenen under den beryktade sommarturnén 1985.
mm Alla väntade sig en uppföljning till "Kär och galen", skivan som med "Öppna landskap" gjort Lundell till nationens älskling.
mm Privat gick Ulf Lundell genom ett helvete med skilsmässa och kamp mot alkohol. Hans nya sånger var svarta rapporter från ett privatliv i sammanbrott.
mm Men publiken anade inget inför turnépremiären i Karlstad - och förväntningarna var enorma
På förmiddagen den 5 juli sätter sig bandet i den blå-vit-silvriga bussen märkt Centrala Buss på sidorna och far mot Karlstad.
Som vanligt markerar Ulf snabbt sitt revir, sitt privata hörn i bussen. Han håller sig helst för sig själv och fördjupar sig i sitt medförda resebibliotek, som den här sommaren bland annat rymmer Chaplins memoarer, förhören av nazihöjdaren Adolf Eichmann och Karin Blixens brev.
Om turnélivet säger Ulf:
– Roligt, men tungt. Det är inte nåt slags jävla vardagsliv direkt. Det som är roligt är explosivt roligt och det som är tråkigt är rätt tungt.

Vi från pressen står och sorlar i foajén till Karlstads stadshotell i den sena eftermiddagen. Det är två och ett halvt år sen han senast stod på scen.
Hur ska det bli? Är mannen i form? Ryktena är många, inte minst efter det nakna självutlämnandet i ”Sommar”.

6 000 har lockats till Mariebergsskogen (Folkets Park).
Här säljs t-tröjor och ett tjockt programblad med en ny, snygg design: hans namn i bokstäver som det ser ut som om någon skjutit pistolskott på.
Programbladet rymmer en mycket lång intervju som tacklar många aspekter av hans karriär men som knappast alls berättar om hans nya sånger och kommande skiva.
Han säger att till skillnad från ”Kär och galen” som var genomplanerad i förväg så föddes den nya skivan i studion. Det blev en helt annan platta än den han hade tänkt sig.
– Nu har jag upptäckt att med ett bra band som vill nånting kan man ju göra vad som helst i en studio.
Det har gjort det både lättare och svårare att skriva:
– Först när man kommer till studion uppdagas vad det var för ful ankunge som kom till i en liten lägenhet fyra trappor upp på Söder en sketen februaridag. Det blir vackert men brutalt.
På frågan om någon blivit bättre konstnär av alkohol svarar han:
– Blir man alkoholist får man det förr eller senare rätt svårt, även som konstnär.

Så kliver Lundell själv in på scenen,
i blåjeans med hål på knäna och en blå kavaj med uppvikta ärmar.
– Hallå gott folk!
Han startar med en sång ingen av oss hört förut. Den inleds med ett munspelssolo, ensligt som en tågvissla.
Sången (”Släpp mig fri”, Expressens anm.) är kort, en sorts ouvertyr med en bitterhet som låter ana vad vi kan vänta oss av hans nya sånger.
Nervositeten är uppenbar. Trots att han har ett texthäfte uppslaget i notstället framför sig glömmer han rader i nästan varje låt. Han halsar Ramlösa efter Ramlösa.
– Jag har aldrig haft så roligt på en scen nån gång, vad jag vet! säger han efteråt.

Efterfesten börjar
så snart han går av scen. Backstage skålar han och musikerna i rosa champagne. Lite senare samlas bandet för fest i hotellets restaurang och när huvudpersonen anländer reser sig alla och sjunger ”Nu grönskar det” i stämmor.
Han är lika lättad nu som han var nervös innan och talar glatt med pressen:
– Att stå på scen är en förbannelse. Går du inte upp får du en hjärtattack och går du upp får du magsår.
Han säger att bandet och han slitit så hårt och så länge inför turnén. Först med en platta som nästan är klar och sen med repetitioner.
För första gången berättar han om plattans inriktning:
– Den handlar om skilsmässor och en 35-årig man. Den ska heta ”Den vassa eggen”.
Tonen blir allvarlig:
– Jag tror inte på lyckliga skilsmässor. Människor som säger att de haft en bra skilsmässa kan inte ha några barn som drabbas.

Premiären toppar Expressens
löp dagen därpå: ”Succé Lundell”. Tidningens framsida domineras av en stor bild på en champagnesprutande stjärna och rubriken ”Vilken fest, Lundell!”
Aftonbladet kör premiären som andranyhet nedtill på löpet: ”Lundell – segertåget har börjat”
Rubriken på min hyllande recension i Expressen lyder:
”Ulf Lundell – i en klass för sig inom svensk rock”

Lundells turnéledare
heter Tommy Ahlén. I samarbete med journalisten Håkan Lahger ger han 1997 ut memoarboken ”Jag ljuger inte om rock’n’roll”, där han bland annat berättar om sommarturnén 1985.
Turnéns andra spelning hålls i Bengtsfors och när artisten anländer till soundchecken vid tre-fyratiden på eftermiddagen är han (enligt Ahlén) så berusad att han har svårt att gå rakt.
Turnéledaren tacklar problemet med en tillnyktringskur bestående av bad i en kall insjö samt ett par termosar kaffe.
Men när det senare är dags att gå på scenen har artisten återvänt till flaskorna och är full igen.
Det som sen inträffar är enligt Ahlén ett smärre under. Publiken i Bengtsfors är mycket ung och så till den milda grad berusad att den inte noterar Lundells tillstånd. Expressen har en reporter på plats men hon koncentrerar sig på publikkaoset, även om det noteras att artisten kastar både skjortor och mikrofoner och bitvis varken kan sjunga eller prata. Om det sistnämnda beror på att den stökiga publiken överröstar honom eller om det beror på något annat framgår inte.
Den tredje spelningen hålls i Huskvarna Folkets park och bjuder på en mer vuxen och städad publik. Det är söndag.
Samma Expressenreporter som i Bengtsfors skriver nu om fenomenet Ulf Lundell och att han inte kan sjunga. Hans egen kommentar om rösten:
– Jag tycker att den är vacker, även om den är sliten och hes och har fyllt 35 år. Jag betraktar mig som en bluessångare.
– Det var en jättejobbig turné, både sommaren och hösten, minns Janne Bark. Ulf var ju full och man visste aldrig riktigt vad som skulle hända. Ibland bara slutade han sjunga, ibland avbröts konserterna.
Niklas Strömstedt:
– Var han tyst och sur vid lunch visste man att det skulle bli ett bra gig, var han glad och spirituell visste man att det inte skulle gå så bra.

Efter två vilodagar är det onsdagen den 10 juli dags för den första av två spelningar i Borgholms slottsruin på Öland. Bandet har repeterat in ”Kungssången” i fall kungen – som det ryktas – skulle dyka upp.
– En tuff version med mycket gitarr, ungefär som Jimi Hendrix tolkade amerikanska nationalsången, minns Pelle Sirén.
Bara en knapp timme innan Ulf ska gå på gör han bakom scen en intervju med tidningen Barometerns reporter.
Han säger att skilsmässan är ett helvete, speciellt för barnen som kommer
i kläm. Han berättar att huvudpersonen i hans nästa roman heter Lenton och att boken ska handla om alkoholism:
– Den svenska alkoholismen är mycket speciell.
Han lyssnar på fågelsång och identifierar fåglarna för reportern.
Sedan säger han:
– Förresten är jag gift med min gitarr. En bofink vigde oss i går i Slottsskogen.
Han har ägnat en del av gårdagen åt fågelskådning:
– Det är en aning jobbigt att ligga still i Borgholm. Stan är som Mallorca. Efter två dagar är man som en femåring.
Han frågar folk runt honom om någon har en sovsäck. Så att han kan ta sig ut på Alvaret efter konserten och tillbringa natten där:
– Det är ett sätt att bota ångesten, säger han.
En halvtimme senare går han in på scenen.
Det blir katastrof. Han är berusad, snubblar, glömmer texter, berättar historier utan poäng.
Expressens löpsedel dagen därpå:
”Publiken buade
ULF
LUNDELL
BERUSAD
PÅ SCEN
i Borgholm”
På löpets foto ser han klart påverkad ut.
Tidningens förstasida rymmer uppmaningen ”Nyktra till, Lundell!” och artikelrubriken på nöjessidorna konstaterar:
”Vi fick se en full pajas”
Underrubriken lyder: ”I går buade publiken åt Ulf Lundell”
Flera lokaltidningar gör samma bedömning som Expressen: artisten uppträdde full.

Morgonen efter skandalen knackar Tommy Ahlén på Lundells hotellrumsdörr med tidningarna i sin hand.
Man har en andra konsert att klara av i Slottsruinen samma kväll.
Ulfs första impuls är att fly, att rymma, att ställa in. Också för bandmedlemmarna känns det helvetiskt. Efter att ha sett löpsedlarna är de tysta funderingarna många. Ska vi åka hem? Klarar han trycket?
Vid 16-tiden ringer hovet och meddelar arrangören att kungafamiljen inställer sitt sedan länge aviserade konsertbesök.
Efter några timmars fundering inser han att det vettigaste han kan göra är att stanna kvar och försöka göra en riktigt bra konsert.
Pressen kommer han inte undan hur han än gör.

Före konserten äter Lundell och bandet en gemensam middag. Det är mycket tyst. Alla är medvetna om att gårdagens tillställning inte precis var perfekt.
Han genomför kvällens spelning på Ramlösa. Vid ett tillfälle pekar han mot pressläktaren och säger: ”Där är gamläktaren”.
Några skojare i publiken bär tröjor med egentillverkade texter på ryggarna: ”Uffe e bakis”, ”Uffe e knall”, ”Uffe e ett fyllo”. Själv säger han innan ”(Oh la la) Jag vill ha dej”:
– Jag är kanske inte världens vackraste människa och det är inte alltid jag kommer ihåg mina texter, men … vill ni ha mej?
Det är ingen tvekan om svaret.
Den här kvällen vill ingen gå hem tidigt. Han ropas in för extranummer efter extranummer. Det första han gör när han kommer av scenen är att spy, av anspänning och lättnad.
”Oh, la, la, så vill vi ha dig”, är Expressens rubrik dagen därpå.

Efter konserten låter han
sig intervjuas på hotellrummet av Aftonbladet (som inte skrivit alls om katastrofspelningen). Han ligger i sängen, dricker Coca Cola och säger sig vara magsjuk. Han går till angrepp mot pressens anklagelser.
De är falska, fega och vidriga. Han håller med om att spelningen var ”nervig” men att han var asberusad är ren lögn.
– I dag är jag 35 år och skulle aldrig utsätta mig för förnedringen att uppträda asfull inför publik.
– Sanningen är att jag inte varit packad på scen sedan en gång 1977 när jag kom direkt från Köpenhamn och hade druckit upp allt elefantöl de hade.
Dagen därpå lyder tidningens löp:
”ULF LUNDELL om scenfylleri: VIDRIGA RYKTEN nära knäcka mig”
På Aftonbladets förstasida står det:
”Ulf Lundell talar ut i Aftonbladet: Lögn att jag varit berusad på scenen”.

Kapellmästaren Hasse Olsson
har en helt avvikande syn på ”skandalspelningen”:
– Uffe var inte speciellt full. Men det var storm! Uffe är beroende av sångtexterna som han har i sin pärm framför sig. Men de blåste all världens väg! Han blev knäckt och det var då han tappade greppet. Det blir inte en siffra rätt.
Backa Hans Eriksson och Werner Modiggård delar uppfattningen:
– Hade det inte blåst hade det gått mycket bättre.
Trumslagaren menar dock att Lundell helt klart var packad:
– Och det var ju jävligt tråkigt de gångerna eftersom vi ju faktiskt var ett jävligt bra band.
Ljudteknikern Björn Lehnberg:
– Det blir alltid en sorts cirkelvindar på ställen som Slottsruinen. Den ligger högt och öppet vid Kalmarsund och har stora öppna fönster. Det var sprit inblandat och jag tror att han hade haft ett telefongräl med hustrun just innan han gick på scen. Och så börjar vindarna bläddra i textpärmen på hans notställ. Inte bara bläddra ett blad utan i stora sjok. Tacka fan för att han tappade bort sig. Det hade han nog gjort nykter också.
– Jag tyckte ändå skriverierna var överdrivna. ”Då skulle ni ha varit i Bengtsfors i lördags”, tänkte jag då.