Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lite för mycket av allt på Guns N' Roses bjudning

Bandet serverar Ullevi en hel special med räksallad och extra mos, menar recensent Anders Dahlbom.
Foto: JOHAN VALKONEN / JOHAN VALKONEN/STELLA PICTURES STELLA PICTURES

Vi får hitsen, vi får Slashs solon, vi får Axl Roses bandana och vi får väldigt mycket mer.

Guns N’ Roses serverar Ullevi en hel special med räksallad och extra mos. 

Generöst men lite för mycket av allt.

Läser i tidningen Forbes att Guns N’ Roses har både 80-talets o c h 90-talets mest sedda låtar på Youtube (“Sweet child O’ Mine” samt “November rain” som nyligen nådde miljardstrecket). Rätt galet, egentligen. 

En än mer relevant siffra är att Axl, Slash och Duff har femhundra miljoner skäl att låta den här rock-cirkusen fortsätta rulla. Så många dollar har “Not in this lifetime”-turnén nämligen snart dragit in. 

Det mesta med Guns har sedan genombrottet i slutet av 80-talet också varit i XL. Försäljningssiffror, konsertlängder, väntetiden på uppföljaren till “Use your Illusion”-plattorna. 

Så vad kan gå fel en solig sommarkväll på en smockfull arena, med ett klassiskt rockband på spelhumör? Inte mycket mer än att vi får just lite för mycket av allt. 

Ni som såg spektaklet förra året på Friends Arena känner igen det mesta i låtlistan. Någon cover har lagts till, något nummer strukits. De tre frontfigurerna bevisar under kvällen att summan är mycket större än delarna i Guns. Tillsammans ser de till att det här aldrig blir nostalgiskt kladdigt. 

Axl låter betydligt piggare än när jag hörde honom senast på Sweden Rock för åtta år sedan. Duff är som alltid coolast. Och Slash… Det finns stunder i Slashs solon som glider över i en zen-övning där tid och rum upphör att existera. Detta är nu inte enbart positivt. 

För även om rock-svulst och excesser hör Guns N’ Roses till, hade cirkusen vunnit så mycket på att tajtas till. 

Exempel 1: Behöver vi verkligen nio covers? Och ja, “The Seeker” och “Wish you were here”, jag tittar på er. 

Exempel 2: Samtliga nummer från “Chinese democracy”.

Drygt trettio år efter genombrottet har Axl Roses band inte längre kvar några huggtänder eller vassa knytnävar. Inte för att det behövs heller. 

När de är bra, och de är de rätt ofta under konsertens tre och en halv timmar, fläskar gruppen ändå på alldeles lagom och bevisar att rockmusik som arenaupplevelse aldrig kommer att dö.

Som när Axl sidsteppar med öppen mun i “Welcome to the jungle” och Ullevi exploderar. 

Eller i mäktiga “Civil war” som inte åldrats en sekund. 

Eller närhelst Slash höjer sin gitarr mot skyn och ger sig iväg på ett just sådant där solo som faktiskt aldrig behöver ta slut.

På Ullevi räcker allt det här inte till någon klassiker-stämpel med väl till en rolig och svajigt underhållande rock-kväll. 

Vackert så. 

 

LÄS ÄVEN: Guns N' Roses återförening – efter 20 års kaos: ”En cancer” 

 

KONSERT

Guns N’ Roses

Var:  Ullevi, Göteborg

Publik: 64 289.

Vem: Rockband från Los Angeles som bildades 1985. Debutplattan “Appetite for destruction” från 1987 är en klassiker som sålt i över 30 miljoner ex. Består idag av Axl Rose (sång, piano), Slash (gitarr), Duff McKagan (bas, sång) – medlemmarna från bandets klassiska period – samt mångårige medlemmen Dizzy Reed (keyboards) plus Richard Fortus (gitarr), Frank Ferrer (trummor) och Melissa Reese (keyboards).

Vad: Näst sista spelningen på Europa-vändan av comeback-turnén “Not in this lifetime” som rullat sedan 2016. En av världens mest inkomstbringande turnéer i musikhistorien. I november fortsätter turnén i bl a Asien. 

 

BETYG – LÅT FÖR LÅT

”It's So Easy”

Elektrisk entré med fyrverkerier som avslutning.

 

”Mr. Brownstone”

Aerosmith-funken tar sig inte helt. 

 

”Chinese Democracy”

Just nu är rocken varken spännande, farlig eller bra.

 

”Welcome to the Jungle”

Nu så. Bara introt får Ullevi att gå bananas.

 

”Double Talkin' Jive”

Det mullrar mest däruppe.

 

”Better”

Nej, här står Guns och stampar.

 

”Estranged”

Kvällens första epos strösslas med solon och en Axl som sjunger ut.

 

”Live and Let Die” 

Pistolskott och avgrundsvrål. Till och med Duff ler.

 

”Slither” 

Grunge-gegga som Slash och Duff tagit med från Velvet Revolver-tiden. 

 

 

”Rocket Queen”

Slirigt på rätt sätt från LA:s bakgator. Gitarrist Fortus får solotid, Slash pillar med talkboxen.

 

”Shadow of Your Love”

Utropstecknet från aktuella “Appetite”-boxen blir live en ettrig pärla.

 

”You Could Be Mine”

Guns i klassiker-läge. Det riktigt lyser i Axls ögon.

 

”You Can't Put Your Arms Around a Memory/Attitude” 

Axl lämnar över till Duff som på ren attityd höjer temperaturen.

 

”This I Love”

Svulstig ballad-burgare som inte ens tar sig trots ett fint Slash-försök.

 

”Civil War”

Mäktig antikrigs-låt som känns lika aktuell idag som 1991.

 

”Yesterdays”

En av få låtar som en sådan här kväll som nästan tar slut för tidigt...

 

”Coma”

… Något det är svårt att säga här. Rocker som alltid tagit sig själv på för stort allvar.

 

”Gitarrsolo/Speak Softly Love”

Först en nio (!) minuter holmgång med bluesen, sedan Gudfadern. Det finns bara en Slash.

 

”Sweet Child O' Mine”

Startar med ett Ullevi-vrål och mynnar ut i Slash-excesser. 

 

”Wichita Lineman”

Fin men malplacerad variant av Glen Campbells gamla country-smekning.

 

”Don't Cry”

Tända mobiler ramar in ballad-hiten väldigt fint.

 

”Used to Love Her”

Maklig Stones-boogie där Axl, Duff och Slash inte anstränger sig i onödan. 

 

”Wish You Were Here”

Pink Floyd något oväntat på det, med Slash och Fortus i duell.

 

”November Rain”

Inleder med outrot till rockklassikern “Layla”, mynnar ut i Axls mest svulstiga klassiker.

 

”Black Hole Sun”

Axl hyllar Chris Cornell i en trogen version av Soundgardens största hit.

 

”Knockin' on Heaven's Door”

Dylans låt i XL-format och med mäktig allsång.

 

”Nightrain”

Tåget rullar över Ullevi på ett skönt vis innan bandet går av.

 

”Patience”

Lite slö vissling och ett band som inte går in till hundra procent.

 

”Madagascar”

Aldrig varit mycket till låt, tyvärr.

 

”The Seeker” 

The Who-cover som låter mest cover av alla ikväll.

 

”Paradise City”

Pyro och en sista omfamning direkt från åttiotalet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!