Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Linda Olsson: Jag är ledsen till min natur

"På tisdag kommer boken ut, sen kommer recensionerna. Just nu känner jag mig paralyserad," säger Linda Olsson inför släppet av nya boken "Sonat till Miriam". Foto: Cornelia Nordström
Cecilia Hagen möter Linda Olsson, succéförfattaren som nu kommer med sin andra bok.
Linda Olsson berättar om sin hemlängtan och varför hon skriver på engelska.

FAKTA

Det här är Linda Olsson
Ålder: 59.
Familj: Maken Frank (bror till Agneta Dreber), sönerna Max, 33, Felix, 30, och André, 20, samt hunden Pixie, möjligen av rasen Sidney Silky Terrier, ser ut som en förvuxen Yorkshireterrier. "Hon tycker själv att hon är väldigt vacker, det syns på henne."
Bor i: Auckland, Nya Zeeland.
Sommarställe: Nås i Dalarna och Kråkmarö i Gryts skärgård.
Uppvuxen i: Stockholmsförorten Årsta.
Mamma var: Mest hemmafru, men borde ha fått bli konstnär som hon ville.
Pappa var: Ingenjör, precis som han ville. Men han borde bara ha fått hålla på med det längre.
Är själv: Ja, nu kanske jag törs säga författare?
Utbildning: Studenten vid Södra Latin, jur kand vid Stockholms universitet, Bachelor of Arts vid Victoria University, Wellington, NZ.
Karriär: Tja, vad ska man säga? Krokig?
Goda egenskaper: Ansvarsfull, noga, generös.
Sämre egenskaper: Impulsiv, kritisk, odisciplinerad.
Gör vågen för: Mod och integritet.
Sågar: Hyckleri och girighet.
Motto: Det är aldrig försent.

Linda Olsson, för två år sen damp du och din debutbok "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" ner i det offentliga medvetandet från i princip ingenstans. Boken blev en dundersuccé, här som på många andra ställen i världen. Den ligger fortfarande kvar på pockettoppen. Vilka universella känslosträngar var det du satte i dallring med den?
- Jag vet inte. Jag kan bara återge vad mina läsare skrivit till mig och då är det särskilt två saker de nämnt: för det första fick vänskapen mellan bokens äldre och yngre kvinna många att komma ihåg egna liknande upplevelser, de mindes mormödrar och farmödrar som de haft en sådan här nära, kravlös, kärleksfull, icke-dömande relation till.
- Det andra många nämner är den lyx de här kvinnorna är förunnade i och med att de kan kosta på sig att ägna ett helt år åt att utveckla en vänskap, det är få som vågar lägga ner så mycken tid utan att vara säkra på att en värdefull relation ska komma till stånd.
Det finns ett exotiskt skimmer kring dig, det tror jag du haft glädje av. Du bor sen 20 år på Nya Zeeland, du har bott på diverse andra platser på jorden och du tycks alltid nära en längtan att vara någon annanstans.
- Det stämmer. Jag längtar ofta till Sverige men jag vet att skulle jag ta steget och flytta tillbaka, då skulle jag oundvikligen börja längta till Nya Zeeland i stället.
Hur kommer det sig att du hamnat där?
- Det började med att min man fick ett jobb på Världsbanken i Nairobi, det skulle vara i tre år. Jag tog tjänstledigt från jobbet som finansiär av utlandsprojekt på ett byggnadsföretag, min yngsta son var tre månader och jag kände att nu skulle jag få tid för honom. När de andra två var små hade jag jobbat mest hela tiden, tycktes det mig.
- Min man vantrivdes med sitt nya arbete, efter ett år flyttade vi till Singapore i stället, det var inte roligt, jag fick byta från shorts och barfota till sidenklänningar och högklackat. Efter ett halvår där bar det av till London på tre år. Där kände jag mig desperat och isolerad till dess jag hittade min första skrivarkurs och under den skrev några förskräckliga noveller som hamnade i papperskorgen.
- Just som vi skulle hem igen dök erbjudandet om ett treårigt jobb på Nya Zeeland upp. Och där har vi stannat, där trivdes vi alla utom äldste sonen som flyttade hem till Sverige och gymnasiet. Först efteråt har jag förstått hur stor den sorgen var för mig, hur jag fick bita ihop.
Om du inte hittat skrivandet, vad hade du gjort då? Blivit städmaniker? Börjat kröka?
- Snarast det senare. Det är lite grann ett problem redan som det är. Jag hade väl blivit ännu olyckligare. Jag är en besvärlig människa att leva med, jag hade varit ännu besvärligare. Jag är kritisk mot mig själv och mot andra, ständigt irriterad på idiotsaker och det går ut över min familj. Jag hade varit ännu mer irriterad på mig själv om jag inte lyckats åstadkomma något.
På tisdag kommer din andra bok, "Sonat till Miriam". Att återkomma efter en stor succé kan förmodligen ha sina sidor.
- Ja, det lär vara det svåraste man kan företa sig.
Både den nya boken och den förra är lite sorgsna, jag inbillar mig att den här sorgsenheten i sig är attraktiv.
- Så fort man är sorgsen ska man ju gå till doktorn, anses det, försöka göra något åt det. Men det kanske är ett naturligt tillstånd att vara sorgsen ibland, det måste inte vara ett symptom man är tvungen att göra något åt.
- Jag är själv ledsen till min natur. Min man säger alltid: "Du saknar förmåga till glädje, Linda!"
Du skriver på engelska, den första boken var en bestseller på Nya Zeeland innan den kommit ut här. Har tvåan också drabbat den engelsktalande världsmarknaden redan?
- Nej, den kommer ut i Nya Zeeland och Australien 1 november och i USA i januari. Där sa de: "Vi kan ju inte ge ut den förrän efter valet!" Det menade nog inte att den var en så stor händelse att den skulle påverka valutgången, snarare att ingen har tid att fokusera på något annat innan dess.
Jag förstår inte hur man kan lyckas göra ett annat språk så till den grad till sitt att man skriver böcker på det. Även om engelska gör att man har en mycket större tänkbar marknad.
- Theodor Kallifatides skriver på svenska. Och sen skriver han boken en gång till, på grekiska. Jag översätter inte mina böcker själv, det skulle vara som att skriva dem helt och hållet på nytt. Jag började så sent att jag inte anser att jag har tid att göra så. Och jag började ju på engelska, på mina skrivarkurser, så det språket har blivit mitt verktyg för den här verksamheten.
Att du debuterade så sent, vad har det inneburit?
- Det har haft många fördelar. Jag har haft rikligt med erfarenheter att ösa ur. Jag har haft en god ekonomi från början. Jag har kunnat stå på mig på ett sätt jag inte hade förmått som ung.
- Exempelvis ville förlaget i USA att jag skulle skriva om den kvinnliga huvudpersonen i den här andra boken, de ansåg att den amerikanska läsaren inte kan acceptera en kvinna som avstår från sitt barn. Jag vägrade ändra och nu har de tagit boken som den är.
Har du läst dina egna böcker på svenska, förresten? Känner du igen din egen röst i dem?
- Jag tänker inte så. Men häromdagen satte jag mig med ett glas vin på Pontus by the Sea och läste den nya, det var som att läsa en annan människas bok. Jag blev rörd av den, grät en skvätt på slutet faktiskt.
Där ligger säkert en del av din hemlighet, tror jag: det du skriver lockar fram tårar. Det kan vara skönt att gråta över andras fiktiva lidanden. Din nya bok handlar, vad jag förstår, om att inte känna till sitt förflutna och konsekvenserna av det.
- Vet man inte var man kommer ifrån, saknar man den basen är det som att stå på ett gungfly, det blir nästan omöjligt att skapa sig ett liv och en identitet. Min mormor hade det så, det gjorde att hon hade svårt att engagera sig känslomässigt, att våga ge sig hän i en relation. Jag tror det präglade hennes förhållande till de tre barnen och deras i sin tur i till sina barn och det blir till en lång kedja, jag vet inte om eller när den tar slut.
Men det har gått fantastiskt bra för dig, kan du inte förmå dig att glädjas över detta, är du inte ganska nöjd med livet nu trots allt?
- Du låter precis som min man: "Kan du inte känna att du är nöjd?" På tisdag kommer boken ut, sen kommer recensionerna. Just nu känner jag ingenting, just nu är jag paralyserad.
Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!