Det känns lika självklart att Barbro "Lill-Babs" Svensson öppnar med papiljotter i håret, som att hon bjuder på vetelängd och kaffe och kallar män för "karlar".
För tillfället är hon upptagen med att samla ihop skor till hemlösa. 45:or och 46:or är svårast att få tag i.
- Jag frågar varenda karl jag träffar om jag kan få hans överblivna skor.
På dörren till hennes övernattningslägenhet i centrala Stockholm finns ingen namnskylt.
- Det är skönt att få vara anonym. Jag är officiell i alla andra sammanhang. Jag frågade en karl på Posten om det var okej att jag inte satte något namn på dörren och han sa "du ska inte ha något namn på dörren". Förr, i Järvsö, täljde folk av timret av huset.
Har du haft några stalkers?
- Ja, jag har haft några stalkers på senare år. Jag vill inte polisanmäla dem. Har de lite fel uppfattning om livet, så kan det hända saker.
Hur mycket pengar har du dragit in genom åren egentligen - måste du egentligen jobba?
- Det måste jag nog. Jag kan inte hålla i pengar, är hopplös. Jag köper något till någon, fixar något till någon annan. Jag är bra på affärer men tycker det gäller att göra av med pengar.
Vilken är den sämsta affär du gjort?
- Av en god vän, som uppvaktade mig väldigt friskt, fick jag ett Fernand Léger-konstverk på 60-talet. Han hade 13 stycken Picasso hemma. En kompis till mig ville titta på konstverket och tappade det i backen. Det gick i tusen bitar. Alla sa "du hade väl försäkrat". Inte hade jag gjort det. Jag vågar inte ens tänka på vad den hade varit värd i dag.
Herregud. Apropå uppvaktare. Stämmer det att du hade en affär med Shahen av Iran?
- Nej, däremot har jag spelat kägel med honom. Vid olympiaden i Innsbruck. Jag vann, för övrigt. Han och hans fru var fantastiskt trevliga människor.
Dejtar du någon nu då?
- Nej. Det var länge sedan. Herregud, jag minns inte ens när.
Är det inte väldigt många män som är intresserade av dig?
- Jodå, jag blir uppvaktad. Ganska ofta. Det är jättetrevligt. Men därifrån till ett förhållande är det en bit. Jag kan få en lapp, ett brev eller någon som säger det till mig. Någon som kommer fram och säger söta saker. Mina vänner säger att jag borde gå ut på internet och dejta. Men vad ska jag skriva där? "Jag heter Barbro och är scenarbetare".
I början på 90-talet sa du att du var trött på att bli "luderförklarad". Jag tycker det var ett väldigt starkt citat.
- Haha. Jag kände det så. Jag var vansinnigt arg efter "Här är ditt liv". Jag förstår inte hur de kunde göra en sån grej mot mig. Alla hade jättekul åt det. En eller två gånger har jag fått höra "du om någon vet väl hur karlar är". Det gör ont. Nu har jag lagt det på hyllan, kan prata om det. Men det fanns år när jag inte ens kunde det.
Hur länge vill du stå på scen?
- Jag kanske inte kan stå i morgon, så det vet jag inte. Jag tar dagen som den kommer. Jag vill vara kvar ett tag till. Se barn och barnbarn växa upp.
Oroar det dig?
- Nej. När barnen inte mår bra, när de är ledsna, då blir jag orolig. Det är det jobbigaste som finns. Och på senare år har jag upptäckt att visst, jag är fortfarande mamma, men mest är jag mormor. Mina barn är vuxna. De har tonåringar, vuxna barn. Som mamma var jag alltid där, men som mormor får jag ta ett steg tillbaka och vänta på att finnas där när de behöver en.
Är det jobbigt med den distansen?
- Det har varit mörkt. Skitjobbigt. Jag vill ju vara med jämt. I dag har jag... tillåtit mig själv att ta det lugnt. Visa att jag finns, så att de vet det, men de behöver inte tala om allt för mig. Jag tror det är lättare för mina barnbarn att gå till sina föräldrar och berätta om kärlek, förhållanden och hur de haft det. Sen kan jag sitta här och vara ensam en kväll. Jag tycker det är skitjobbigt.
Vad gör du då?
- Sover så fort som möjligt, när det blir för jobbigt. När jag varit ute och jobbat, stått där på scenen, stående ovationer, underbart, går ut och äter, sen kommer man upp på hotellrummet. Jag kan inte ringa någon. Det är för sent. Jag spelar lite Wordfeud. Sen vill jag bara sova.
Känner du dig lite ensam ibland?
- Jag är ju ensam. Klart man är det. När man inte har barnen hemma längre, ingen man lever ihop med. Ingen man. Mamma är borta, min syster som bodde granne med mig är borta. Gudskelov har jag underbara grannar som jag kan gå till. Särskilt eftersom jag inte har något förhållande. Då går man hem till... ensamheten. Varenda kväll när jag är hemma blinkar jag och min granne åt varandra med lamporna.
Det låter fint.
- Det är det. Mina grannar är underbara. Jag har det egentligen fruktansvärt bra. En underbar publik, som bär mig. Jag får så mycket fin uppskattning, så många kramar. Det vore otacksamt mot mina barn och min familj och vänner att säga att ingen bryr sig. Alla bryr sig, men jag lever ensam. Och det kan jag sakna.
Du vill träffa någon?
- Jag tror inte det finns någon i hela världen som inte vill leva med någon annan. Dela, inte bara glädje, utan när man är ledsen också. Jag ser ju på andra att de har någon att luta huvudet mot. När man är glad eller ledsen. Grinar på bio, nu går jag ju aldrig på bio, jag inte har någon att gå bio med, jodå, barnbarnen, men ingen man.
Tänkte du när du var yngre att det skulle bli så, att du skulle leva ensam?
- Nej, jag tänkte aldrig tanken. Jag trodde väl att jag, som alla andra, skulle bli mamma och sen vara tillsammans med någon. Leva lyckliga i resten av sitt liv. Det tror man ju när man går in i förhållande med någon. Gör inte du?
Jo, det tror jag väl.
- Du ser.
Men jag visste inte att du kände dig ensam.
- Det kan vara skönt att vara ensam. Men ensamhet kan också göra jävligt ont. Det är inte bara att vara ensam, att inte ha barnen som tidigare, allt omkring sig som man hade tidigare. Kanske får jag skylla mig lite själv också. Varför tar jag inte kontakt? Jag vill inte besvära någon. Häromdagen hörde jag att en väldigt känd tjej, som också lever ensam, undrade vad jag gjorde. Hon tyckte vi borde ses, men jag har inte tagit kontakt, jag vill ju inte vara till besvär.
